Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Låt inte extremister diktera villkoren för rovdjursjakten

Annons

De tycker att jakt är fel och tar glatt kampen till domstol. Steg för steg har organisationer som Nordulv, Föreningen Jaktkritikerna och Wolf Association Sweden flyttat fram sina positioner. Oavsett vilket stort rovdjur som ska jagas tycks det alltid finnas någon som är beredd att gå till domstol.

Jaktkritiker nyttjar sin talerätt flitigt när det gäller de stora rovdjuren.

Skyddsjakten på varg i Handölsdalens och Tåssåsens vinterbetesmarker överklagades exempelvis av Jaktkritikerna, en organisation som även gick till domstol för att hindra skyddsjakt i Vallentuna. Och på motsvarande sätt överklagades skyddsjakten av 13 järvar i Jämtlands län av Svenska Rovdjursföreningen, medan Jaktkritikerna och Avesta Naturskyddsförening överklagade den licensjakt på lodjur som länsstyrelsen i Västmanlands län hade beslutat om.

När regeringen nu har väckt den björn som sovit, genom att utreda möjligheterna att utvidga miljöorganisationers rätt att överklaga miljöbeslut till att omfatta även skogsavverkningar, finns det all anledning att studera den överklagandecirkus som har uppstått när det gäller rovdjursjakten. I kampen mot jakten finns det många stridbara aktörer. De saknar ofta lokal förankring, men de ser hela Sverige som sitt verksamhetsområde.

Läs även: Ge inte aktivisterna rätten att överklaga avverkningsbeslut

Grundtanken är att miljöorganisationer måste få protestera eftersom de antas företräda allmänheten. Denna rätt är sprungen ur FN:s Århuskonvention, som även har fått motivera det aktuella hotet mot skogsbruket. Kraven på de miljöorganisationer som vill ha talerätt har dock sänkts över tid. Tidigare krävdes ett medlemsantal på 2000, men lagen fick ändras efter ett förhandsavgörande från EU-domstolen. I dag räcker det med 100 medlemmar, och även organisationer vars status som seriösa föreningar ifrågasätts, har fått talerätt.

Vem bör ha rätt att överklaga jaktbeslut?

Beslutet att ge talerätt åt Nätverket Lo och Varg (med basen i två Facebookgrupper) väckte stark kritik och kunde möjligen ha undvikits. Men möjligheterna att begränsa miljöorganisationers generella möjligheter att få talerätt i jaktmål, är tyvärr små. Därför är de initiativ som oppositionspolitiker som Daniel Bäckström och Staffan Danielsson (C), Pål Jonson (M) och Runar Filper (SD) har tagit troligtvis lönlösa. Vi har både Århuskonventionen och EU:s art- och habitatdirektiv att förhålla oss till.

Ofoget med de systematiska överklagandena har nu drivits så långt att en regering med miljöpartistiska inslag har fått vidta flera åtgärder för att hantera konsekvenserna. Man har beslutat att jaktmål som handlar om rovdjuren i fråga ska hanteras skyndsamt, och ärendena har koncentrerats till en av landets förvaltningsrätter (den i Luleå). Regeringen har även sett till att besluten om licensjakt på varg tidigareläggs, så att överklagandecirkusen ska kunna klaras av i tid. Att regeringen trots detta har låtit utreda en lagändring som skulle innebära att samma problematik förs över till landets skogsägare, är djupt oroande.

Utöver själva skademinimeringen gäller det givetvis att fortsätta arbetet på EU-nivå. Att EU-parlamentet nu har öppnat för en för en mer decentraliserad hantering av stora rovdjur som har nått gynnsam bevarandestatus, bådar trots allt gott.

Oavsett vilken färg nästa regering får gäller det att så långt som möjligt utforma rovdjursförvaltningen med utgångspunkt i de förutsättningar som råder här i Sverige. Motstridiga intressen måste alltid vägas mot varandra.

Ett fåtal extremister kan inte få diktera villkoren för de bygder som berörs. Aktivisterna måste mötas av en tydlig motröst.

Annons
Annons
Annons