Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Sverigedemokraterna vill vandra i Vänsterpartiets fotspår

Annons

När har ett politiskt parti med en solkig historia gjort upp med det förflutna? När har partiet gjort tillräckligt och kommit i mål?

Frågor som dessa har en tydlig politisk och moralisk dimension, och de svar som formuleras kommer därmed att skifta beroende på utgångspunkt. Utomstående kritiker tenderar att sätta ribban högt, medan det intern kan vara frestande att vila i tanken att det mesta nog har varit ganska bra hela tiden, och att uppgiften i huvudsak handlar om att få en oförstående omvärld att komma till insikt.

V och SD är varandras motpoler i politiken. Partierna har också olika förhållningssätt till det förflutna.

Att tänka så är nämligen bekvämt, men om ett reellt behov av omprövning och förändring föreligger, kan analysen bli en bromsande mekanism som får uppgörelseprocessen att framstå som skenhelig. Om partiet dessutom nöjer sig med att skala bort lager på lager, samtidigt som ett inre motstånd till förändring finns, kan processen dra ut decennier på tiden.

Sverigedemokraterna upplever nu en situation som i viss mening påminner om det som Vänsterpartiet tidigare har gått igenom. SD-ledningen vill frigöra sig från en belastning och gå starkare ur reningsbadet, precis som Vänsterpartiet gjorde när det tidigare kommunistpartiet vann erkännande och en ny status. Att samarbeta med SD ska på sikt bli lika odramatiskt som att samarbeta med V, och anklagelser om rasism ska rinna av lika spårlöst som världskommunismens förbrytelser i dag rinner av Jonas Sjöstedt. Detta är målet och uppgörelseprocessen är, får vi förutsätta, den tänkta vägen dit.

Man skulle nästan kunna tro att Sverigedemokraterna har studerat exemplet Vänsterpartiet, och att man nu försöker kopiera de delar som kan passa. Vänsterpartiet skrev en vitbok och därefter en uppföljande rapport i samma syfte, och nu vill även SD få till en vitbok. Gärna en som är skriven av forskare, precis som Vänsterpartiets skrift "Lik i garderoben?" (1992) var.

Men historien började inte på 90-talet. När det stora kostymbytet gjordes hade partiet redan skalat bort lager på lager av den gamla Kominterntraditionen, och skiftet tolkades också som ett steg på en lång resa. Drar man ut tidsperspektivet hela vägen tillbaka till 1956 och framåt, är det uppenbart att den förändring som krävdes och gjordes var grundläggande. En ideologisk, politisk och närmast existentiell rannsakan som till slut resulterade i en "ny vänster" – eller, om man så vill, ett återvändande till utgångspunkten efter en lång dikeskörning.

Tidigare VPK-ledaren CH Hermansson skämtar med den tillträdande Vänsterpartiledaren Lars Ohly i samband med invigningen av V-kongressen 2004.

Läs även: Vänsterpartiet och SD är inte samma skrot och korn

I Sverigedemokraternas fall tycks projektet mest handla om att få något jobbigt överstökat så snabbt som möjligt. Därför finns det nog lite som talar för att Sverigedemokraternas uppgörelseprocess – om det nu ens är rätt ord att använda i sammanhanget – kommer att göra SD till ett förändrat parti, och därmed bryta en kontinuitet. Någon sådan ambition att ändra själva grundritningen tycks inte finnas. SD vill helt enkelt vara som man är, men slippa de eviga angreppen. Om den exceptionella anhopningen av "enskilda rötägg" inte är en olycklig slump, utan en naturlig följd av något mer grundläggande som ideologin och de auktoritära ideal som genomsyrar partiet, bör man således ha lågt ställda förväntningar på vad som kan komma att uppnås. Nya rasistskandaler kan vara att vänta även om den uttalade nolltoleransen mot rasism består.

Det är också tydligt att SD-ledningen gärna slinker av kroken när tillfälle ges. Visst utesluts det medlemmar till höger och vänster, men när frågorna blir jobbiga riktar Sverigedemokraterna gärna om fokus. Jimmie Åkesson drar fram andra partiers lik i garderoben, för att på så vis göra retoriska poänger eller avdramatisera hela frågeställningen. Men ni då!

I den senaste partiledardebatten (11/10) lät det på följande vis: "Det fanns säkert några personer med nazistiska åsikter som fanns med i vårt partis tillblivelse, det är säkert så, jag vet inte. Men vi har aldrig gjort oss skyldiga till att stämpla 'jude' i judars pass. Vi har inte instiftat något rasbiologiskt institut. Men det har Socialdemokraterna gjort."

SD-politiker på olika nivåer har givetvis även dragit fram Västerpartiets historia, men ofta har måltavlan varit just S eller de övriga partierna i största allmänhet. "Mitt parti har aldrig ansvarat för någon rasbiologisk forskning. Mitt parti har aldrig tvångssteriliserat människor", påpekade Åkesson exempelvis i en debatt hösten 2014, och nyligen gick SD-ledaren till djärv attack mot KDS/KD.

Paula Bieler är en av många SD-politiker som tvingas hantera angrepp och kritik.

Att försöka ge igen med samma mynt är på sätt och vis naturligt, eftersom inget parti vill låta motståndarna sätta agendan och därför att historien kan brukas på en rad olika sätt, men om en rak och ärlig omprövning är syftet är flyktbeteende och kålsuparteorier en vansklig väg att gå. I min avhandling om Vänsterpartiets uppgörelseprocess, "Med historien som motståndare", identifierade jag viljan att undvika vad som sågs som orättvis skuldbeläggning som något centralt i SKP/VPK/V:s uppgörelseprocess, eftersom den har fungerat som en bromsande mekanism.

Läs även: Vänsterpartiets historia är både skamlig och stolt

Precis som SD-företrädare gör i dag vände kommunister och vänsterpartister gärna på kuttingen. Svenska kommunisterna hade minsann inte medverkat till några inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter i Sverige, påpekade man. Ett närbesläktat argument var att andra partier – inte minst Moderaterna – också hade syndat, och att det således fanns flera kålsupare. De motståndare som betett sig illa mot svenska kommunister hade sluppit bära ansvar för gärningarna i fråga, men likväl hade de mage att mästra vänstern. Och mot den bakgrunden – varför skulle då partiet placera sig orimligt långt in i skamvrån? Genom att tänka så kunde man alltid argumentera emot när partikamrater ville driva på för förändring.

Det blev i sammanhanget viktigt att stå emot yttre tryck, att inte låta fienden bestämma vad som borde göras och hur det skulle göras. Ett återkommande argument i den partiinterna debatten var att kraven på avbön primärt bottnade i en vilja att skada partiet eller göra det politiskt harmlöst. Det skulle inte gå att blidka de utomstående kritikerna med mindre än att man upphörde vara ett radikalt vänsterparti. Därför borde man tänka sig nog för innan man satte i gång en snöboll som inte skulle gå att stoppa i tid.

På motsvarande sätt skulle givetvis SD kunna resonera; om priset för att söka rumsrenhet är att den egna särarten måste offras, samtidigt som något erkännande inte ens är att vänta, kanske det är lika bra att bara köra på som vanligt. Utan att dra lärdomar av det förflutna, och utan att bättra sig mer än på ytan.

Min gissning är att det är så det kommer att gå, men hur SD kommer att utvecklas framgent vet vi så klart inte. Processen bör dock följas med vaksamhet och seriositet.

Annons
Annons
Annons