Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Thorbjörn Fälldin var ärlig, härlig och i vägen

Annons

Det är svårt att få nog av Thorbjörn Fälldin, bonden som blev statsminister och som bröt det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Bilderna, karaktärsdragen och citaten har en sådan lyskraft att de ibland får bära hela berättelsen om Fälldin och hans tid.

Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin kör traktor hemma i Ramvik.

I Pär Fjällströms aktuella dokumentär om Fälldin skildras uppgången och fallet med värme, närmast ömsinthet. Någon riktigt kritisk utvärdering blir det aldrig tal om. Regeringsårens "utmaningar" får den presentation som formatet medger, men Fälldin står likväl kvar som berättelsens trygge hjälte.

Läs även: På tiden att även Centerpartiet hyllar Fälldin ordentligt

I dag skulle man kanske säga att en person som Fälldin inte skulle "funka som politiker". Och det sorgliga är att olyckskorparna kanske skulle ha helt rätt.

Om statsminister Stefan Löfven (S) rev upp himmel och jord för en skopa elak satir, och därmed öppet visade hur lätt han lät sig knäckas, skulle många undra vad han höll på med. Han skulle kallas lättkränkt och uppträdandet skulle mötas av oceaner av hån. Statsministern skulle formligen dränkas av mer av det outhärdliga.

På motsvarande sätt är det svårt att föreställa sig att fullblodspolitikern Ulf Kristersson (M) skulle få för sig att inför ett val ställa ultimativa krav av det slag som Fälldin gjorde angående kärnkraften, löften som Kristersson på goda grunder kunde ana att han senare inte skulle kunna hålla. Men sådan var Thorbjörn Fälldin. På gott och ont.

En statsministern med sin pipa.

Centerpartiets behandling av Fälldin, som lämnade politiken bitter och försmådd, imponerar givetvis inte. Men hur lojal var Fälldin själv under sin tid som ledare? Visst var det ärligt att öppet berätta när han funderade på att kasta in handduken, men var det verkligen nödvändigt att göra det offentligt?

Läs även: Ett liv av arbete och ledarskap är över

1985, när Fälldin ville spara in på sjukförsäkringen, fick han inte partiet med sig, och på frågan om inte detta visade att hans auktoritet i C hade försvagats svarade Fälldin helt ärligt att "ja om jag någonsin har varit någon auktoritet så kan du ju ha rätt". Efter en lång bana i partiets tjänst stod han till sist där alltmer ensam. Ärlig, härlig, envis och i vägen.

Kontrasten till Centerpartiets nuvarande ledare Annie Lööf, som höll sitt jultal under tisdagen, är på flera sätt stor. Därmed inte sagt att allt var bättre förr. Med Maud Olofsson och Annie Lööf inleddes ett nytt kapitel i Centerpartiets historia. Folkrörelsetraditioner och de näringspolitiska käpphästarna vigdes samman med liberala strömningar.

Om Fälldin var en solid men kantig klippa är Lööf snarare en slipad spjutspets, som tycks kunna nå både långt och högt. Visst bör partierna minnas sina stora ledare, och Thorbjörn Fälldin i synnerhet, men att de också går vidare till sin tids värderingsstrider och olösta problem är i grunden bara sunt. Det finns gott hopp för Centerpartiet.

Annons
Annons