Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Petter Bergner: Vänsterpartiets historia är både skamlig och stolt

Annons

Den 13 maj 1917, ett par månader efter sprängningen av det socialdemokratiska partiet, grundades Vänsterpartiets föregångare. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV) bar på drömmar om att kapitalismen slutligen skulle övervinnas, men var i övrigt ett oskrivet blad. Det nya partiet skulle under resans gång byta namn och karaktär flera gånger, för att slutligen bli Vänsterpartiet av i dag.

Vänsterpartiet fyller 100 år.

SSV grundades alltså före Bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, och dess framtid var vid födelseögonblicket givetvis alls inte avgjord. Partiet utgjordes av en brokig samling humanister och vänstersocialister, men i takt med att partiet bolsjeviserades, sprängdes och hårdnade började man ivrigt andas in samma livsluft som lärofäderna i Sovjetryssland/Sovjetunionen.

De svenska kommunisterna gjorde sig skyldiga till medlöperi av värsta slag, och även efter att partiet slog in på en mer självständig linje förblev dess förehavanden förknippade med kommunistiskt förtyck. Världskommunismens skändligheter fläckade ned även nästa generation VPK:are, och frågan om hur partiet skulle förhålla sig till den reellt existerande socialismen förblev söndrande.

Läs också: Vänsterpartiet och SD är inte samma skrot och korn

Alltför länge levde man med föreställningen att det räckte att hålla sig till den självständighetslinje som CH Hermansson hade välsignat VPK med. Man ansåg helt enkelt att en sådan uppgörelse var fullt tillräcklig. Partiet stannade så att säga halvvägs och först i samband med sovjetkommunismens definitiva bankrutt löpte man linan ut.

Partiledaren för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, CH Hermansson, i samband med valkampanjen 1966.

Ett parti med en sådan historia kan givetvis inte fira hur som helst, men det kan lära av det förflutna och gå vidare. Detta kan i sin tur gå till på olika sätt, för arvtagarna har alltid en rad möjliga trådar att knyta an till. Exempelvis kan 1990 års kongress, när VPK:s omfångsrika kommunistiska partiprogram kastades rakt ned i sopkorgen samtidigt som VPK blev V, ses som ett skamligt och definitivt slut. Men man kan också välja att se samma brytpunkt som ett återvändande till utgångspunkten våren 1917.

Inte ens under de mörkaste decennierna bestod partiets verksamhet uteslutande av svärmeri och diktaturkramande. När partiledaren Jonas Sjöstedt påminner om att kommunisterna har verkat för sociala reformer, och ofta gått före socialdemokratin i detta avseende, sätter han fingret på en annan del av den kommunistiska rörelsens historia (Flamman 9/1 2017). Sjöstedt frikänner inte, men han påminner om att det finns mer att minnas att än bara det uppenbart svarta.

SKP-ledaren Hilding Hagberg under porträtt av Stalin och Marx. Året var 1960.

På motsvarande sätt har partiet för länge sedan fjärmat sig från 1970-talets problematiska "nyleninism", som bland andra partiideologen Jörn Svensson stod för. Men detta hindrar inte Vänsterpartiet från att varje år dela ut ett HBTQ-pris i Svenssons namn, för att markera att partiet verkar vidare i Svenssons anda när det gäller att värna HBTQ-personers rättigheter.

I samband med hundraårsjubileet kommer de moraliska och ideologiska domarna att hagla över Vänsterpartiet, men även den som betraktar partiet från en i grunden kritisk utgångspunkt bör kosta på sig att göra en rättvisande beskrivning. Även det som kan tyckas svartvitt kan vid närmare eftertanke framstå som ganska komplext.

Läs också: Vänsterpartiet borde inte glorifiera CH Hermansson

Lars Werner var faktiskt inte bara VPK-ledaren som badade bastu med tysktalande kamrater, han var också partiledaren som till slut förde bort partiet från det kommunistiska spåret. Betydelsen av att Werner, när han väl hade bestämt sig, gick in för namnbyte och förnyelse bör inte underskattas. Det var faktiskt under Lars Werners tid som Vänsterpartiets vitbok beställdes och skrevs. Föreställningen att det moderna V började och slutade med Gudrun Schyman är en vulgär och felaktig förenkling.

På kongressen 1993 valdes Gudrun Schyman till partiordförande och efterträdde därmed Lars Werner.

På motsvarande sätt var Lars Ohly inte bara V-ledaren som år 2004 gjordes ner offentligt på grund av k-ordet, sina ungdomssynder och svajiga minnesbilder. Han var också en av arkitekterna bakom det uttalande som antogs av kongressen 1993, när Vänsterpartiet självkritiskt erkände att partiets internationella kontakter med maktägande kommunistpartier hade bidragit till att legitimera förtryck. Lars Ohly var också partiordföranden som ledde ett feministiskt vänsterparti till en punkt där det blev naturligt att vilja regera med andra partier.

Framtidens historiker kommer att uppmärksamma även detta. Ingen av dessa omständigheter ursäktar givetvis de förkastliga delarna av partihistorien, men de hör definitivt till helhetsbilden.

Annons
Annons
Annons