Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så här illa står det till med Sveriges krisberedskap

Annons

Många har gjort fel i och kring härvan med Transportstyrelsens säkerhetshaveri. Men ett strukturellt problem lyser igenom hela tiden: den ständiga bristen på krismedvetande och beredskap i Sverige.

Att vi varit ganska förskonade från katastrofer har lett till en tro att inget heller kommer att hända. Och den här tron finns kvar, trots att allvarliga saker händer ibland.

Trots incident efter incident sitter denna djupt rotade aningslöshet kvar. Det är som att varje kris ses som undantag från regeln att inget farligt händer, i stället för belägg för att man behöver vara redo för det oväntade.

Vi trodde inte att detta kunde hända, sade dåvarande Göran Persson om tsunamin. Det är en amatörs synsätt. Samhället måste vara förberett.

Regeringskansliets hantering av tsunamin fick svidande kritik i Katastrofkommissionens rapport . Där beskrivs hur man begick en rad grova fel. Konkurrens mellan departement gjorde att man mest bråkade inbördes.

Rapporten ledde till att ett krisorgan inrättades direkt under statsministern, för att sköta samordning vid stora kriser. Tanken var utmärkt.

Problemet var att Stefan Löfven avhände sig ansvaret för krisorganet till inrikesminister Ygeman – som inte skötte det alls utan var helt apatisk när rikets säkerhet hotades. Det var aningslöshet i kubik.

Transportstyrelsefiaskot är det senaste exemplet på att Sverige nästan helt saknar rimlig krisberedskap. Statsminister Stefan Löfven behöver återta ansvaret för krisledning.

Ingen tror förstås att det kommer ett jättegasmoln mitt över Göteborg och dödar tusentals människor. Men varje räddningschef vet att sådant kan inträffa. Vi kan inte förvänta oss det oväntade, men man kan vara väldigt olika rustad för att möta det.

Kalifornien drabbas av jordbävningar, ofta i tättbefolkade områden. Dessutom rasar nästan årligen väldiga skogsbränder. För guvernörer i Kalifornien är det självklart att hela tiden vara beredd på faror.

I Italien har maffian mördat många domare, och terroristorganisationen Röda brigaderna slog ihjäl en premiärminister. De senaste decennierna har Italien varit ovanligt förskonat från IS-attacker. En trolig förklaring är att polis och underrättelsetjänst använder sin tidigare erfarenhet effektivt mot detta nya hot.

I princip varje större kris i Sverige hanteras jättedåligt. Vid analyserna efteråt visar det sig att ungefär samma typer av misstag begås varje gång. Man gör fel saker, och i fel ordning.

Speciellt informationen till allmänheten missköts ständigt. Kommunikation var UD:s största fiasko vid tsunamin.

En erfarenhet är att ledningsfunktion ofta antingen inte finns, eller fungerar dåligt. Någon måste alltid samordna.

Åker flera ambulanser åker till samma olycka tar alltid någon rollen som ledning, det är en självklarhet att det inte går annars. Men ju högre upp, desto sämre fungerar sådant. I regeringskansliet havererar det helt.

Hur kan man då öka sin krisberedskap i ett lugnt och stilla land? Det finns en dundermetod: simuleringar. Efter tsunamin började man skicka lite personal från regeringskansliet på simuleringar. Inga ministrar nedlät sig till att delta.

En simulering går till så att ett scenario spelas upp. Man får lite information i taget, och läget blir hela tiden värre. Upplägget gör att man lever sig in i vad som händer. Därmed tar man till sig lärdomarna mycket bättre än om man läser i en bok.

Till exempel kan det handla om ett gasmoln över en stad. Poängen med simuleringen är på intet sätt att lära sig att hantera gasmoln i den staden. Poängen är att lära sig hur man alls ska ta tag i stora saker akut, hur man prioriterar och förstås hur man samordnar.

Det enskilt viktigaste steget i en simulering är analysen efteråt. Vad gjordes rätt, vad gjordes fel, varför blev det så? Efter 2-3 simuleringar av olika typ är man väldigt mycket bättre rustad att möta oväntade faror och kriser.

Landets ministrar behöver naturligtvis delta i simuleringar, speciellt statsminister och de som ansvarar för polis, sjukvård, infrastruktur etc. Men det behöver även kommunstyrelser på lokal nivå. Två allvarliga händelser på senare år i Hälsingland var utsläppet av råtallolja vid Sandarne 2011 och den svåra översvämningen i Voxnan 1985.

Länsstyrelsen borde kunna arrangera några simuleringar för ledningen i Gävleborgs kommuner. I scenariona kan man behöva planera till exempel var man kan evakuera människor. Vilka skollokaler finns tillgängliga? Hur transporterar vi dit människor? Vilka kanaler ska vi använda för information till allmänheten?

Regeringskansliet behöver krisberedskap mer än någonsin. Men under tiden vi väntar på den kolossen, är det dags att stärka beredskapen lokalt och regionalt.

Annons
Annons
Annons