Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Sameblod är en oumbärlig film om vår mörka nutidshistoria

/
  • Huvudrollsinnehavaren i Sameblod, Lene Cecilia Sparrok, tar emot pris på filmfestivalen i Tokyo. Här med regissören Amanda Kernell.

För en tid sedan hade jag en vän på besök, som lade märke till ett inramat foto av min pappa som ung. "Han ser ju samisk ut", konstaterade vännen, och jag bekräftade. "Ja, han har samiskt ursprung". "Aha, då är det därför du är så kort!" utbrast min vän. Sen talade vi inte mer om det.

Annons

Vi är många i Sverige som har samiskt ursprung. Men vi är få som fortfarande har kontakt med den samiska kulturen, språket, eller för den delen Sápmi, det område i norra Sverige, Norge, Finland och Ryssland som sedan tusentals år befolkats av samer.

Min farmor föddes 1913 i en liten by i Vilhelmina kommun i Lappland. Samma år infördes de nomadskolor där renskötande samers barn fick lära sig svenska, samtidigt som undervisningen hölls på låg nivå så att barnen inte skulle civiliseras. Vidareutbildning var det inte tal om. Renskötarna ansågs inte klara av annat i livet än just renskötsel. De fick inte heller bo i riktiga hus.

När de renskötande samerna tvingades bli kvar, skilde staten på renägande och icke renägande samer. De som inte hade några renar assimilerades tidigt. Därmed skingrades de, förlorade språk och kultur och samhörighet med övriga samer. Min gissning är att min farmors släkt hörde till dessa, icke renägande, assimilerade samer.

Redan under 1800-talets andra hälft genomfördes rasbiologiska undersökningar av samer. Dessa undersökningar återupptogs under 1900-talet av rasbiologiska institutet. Att samer ansågs lägre stående var långt in på 1900-talet en statligt sanktionerad "sanning". Först så sent som år 2000 lagstiftades om samers rätt att ha kontakt med myndigheter på sitt eget språk, och rätt till barn- och äldreomsorg på samiska.

Koloniseringen av Sápmi, rasismen mot och assimileringen av samerna är ett mörkt kapitel i svensk nutidshistoria. Som sådant har det också behandlats styvmoderligt i skolundervisningen. Många svenskar vet mer om den amerikanska ursprungsbefolkningen än om samerna och deras historia.

I den internationellt prisbelönta filmen Sameblod som just nu går på svenska biografer får vi i den första långfilmen som någonsin gjorts på sydsamiska en oöverträffad inblick i hur Sverige behandlat det samiska folket, men också om hur det är att vara människa.

Elle Marja är filmens 14-åriga huvudperson. I nomadskolan väcks hennes intresse för att studera, och hennes trots mot den egna kulturen. Hon vill ju, som så många tonåringar, passa in. Hon vill inte bli utfryst, få rasistiska glåpord kastade efter sig eller bli misshandlad av jämnåriga svenskar för att hon är en "lappjävel som luktar illa".

Hon vill vara vanlig, gå på dans, läsa på universitetet och ha vanliga kläder. Något som den svenska staten förvägrar henne eftersom hon hör till en renägarfamilj och förväntas leva resten av sitt liv som renskötare.

Elle Marja tvingas till stora uppoffringar för att få det hon vill ha, och hon betalar ett högt pris för detta i hela sitt liv. Hon tvingas ge upp sin familj och hela sin kultur för att leva det liv hon så starkt åtrår.

Jag hade gärna velat veta mer om mitt ursprung, och om min farmor. Men det var inget man pratade om, ämnet var tabu. När min farmor växte upp var det en skam att vara same.

Amanda Kernell, filmen Sameblods regissör, är bara en av alla i en ny generation samer som slutat skämmas. Som är stolta över sitt ursprung och gärna berättar om det. Och som fortsätter att slåss för sina rättigheter, sin kultur, och sin historia.

Det är inte en dag för tidigt att samerna tar över problemformuleringarna kring de grova brott som begåtts mot dem genom århundradena. Sameblod är bara ett exempel på detta. Se den.

Annons
Annons
Annons