Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi talade aldrig om fars alkoholism

Annons

Jag växte upp i ett strängt frireligiöst hem, där alkohol var tabu. Jag såg aldrig mina föräldrar dricka ett glas vin till maten eller en nubbe till sillen på midsommarafton. I våra vinglas dracks det saftbål och det starkaste som serverades var svagdricka. Kanske just därför var flodhästen i vårt vardagsrum extra stor. Den där flodhästen som är så stor att alla ser den, men ingen talar om den. Den flodhästen som var min pappas alkoholism.

För även om jag aldrig såg honom dricka vin till maten eller snaps till sillen så hände det att jag vaknade på natten, eller tidigt, tidigt på morgonen till ett slagfält. Åtminstone i mina barnsliga ögon upplevde jag det så. Som ett slagfält. Flaskor, fimpar, utspilld öl och kiss på golvet. Någonstans i misären befann sig min pappa onykter till medvetslöshet. Detta hände uteslutande när min mamma inte var hemma, det var då han passade på. Min pappa kunde inte dricka socialt. Han hällde i sig mängder och blev stupfull varje gång.

Vi talade inte om detta. När pappa var nykter, vilket han trots allt oftast var, då förnekade han. Han häcklade och hånade andra som hade alkoholproblem, eller för den delen andra som inte hade problem men drack ändå. Vi låtsades som om detta inte fanns. Ändå minns jag klumpen i magen och den stora oron jag kände varje gång mamma skulle resa bort. Jag minns hur det trixades och fixades så att jag fick sova borta. Jag minns att det var dålig och konstig stämning när mamma kom hem och jag minns att jag vaknade på nätterna av att mamma och pappa bråkade.

Jag minns också att pappa varje gång lovade att det var den sista, och sen pratade vi inte mer om det.

Ingen visste något. Ingen i skolan, inte i kyrkan, ingen annanstans. Ändå visste alla, för att det gick så långt att det inte gick att dölja längre. Men ingen sade något.

I vuxen ålder hade jag sporadisk kontakt med min pappa. Han söp bort allt han hade. Sin familj, sin firma, sitt hus. De sista åren bodde han i en lägenhet han blev tilldelad av socialtjänsten efter ännu en misslyckad vistelse på något behandlingshem. Han söp bokstavligen ihjäl sig. Jag skämdes för honom. Som om det var mitt fel, som om jag skulle dömas på grund av honom och hans beteende.

De flesta människor har en flodhäst i närheten. En person, mer eller mindre närstående som har missbruksproblem. Alla är inte medberoende, men de flesta har erfarenheter av olika former av missbruk. Ändå talar vi så sällan om det. Ändå fortsätter anhöriga att skämmas, och missbrukarna själva att förneka, eftersom missbruk anses vara något fult. Men tystnad hjälper ingen. Varken alkoholisten eller de anhöriga.

Det nya SVT-programmet Djävulsdansen som sänds på tisdagar handlar om medberoende. Om de som står bredvid missbrukaren. Om barnen som växer upp i dysfunktionella familjer och präglas för resten av sina liv. Om vuxna som möjliggör sin partners missbruk genom att delta i dansen, genom att lägga locket på, genom att inte prata om det.

Programmet och framför allt reaktionerna efter det visar tydligt att det finns ett stort behov hos många att tala om det.

Missbruket behöver inte alltid innebära trauma för de närstående, det kan se ut på väldigt många olika sätt. Men att bära på en hemlighet som är stor som en flodhäst och ändå fullt synlig, det kan traumatisera. Det kan förstöra och prägla resten av ens liv. Därför är Djävulsdansen så bra, och förhoppningsvis kommer programmet att leda till att många fler orkar och vågar prata om sin situation, för att avdramatisera en av de vanligaste folksjukdomarna som finns alkoholmissbruk.

Annons
Annons
Annons