Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Lars Carlsson, Myrviken

Min pappa dog i går.

Annons

Många tankar, känslor och minnen rumsterar om i skallen och gör sinnet tungt. Det finns så mycket i min värld jag inte kunde dela med honom men jag fick växa upp i hela hans. Jag kunde sitta och lyssna när han pratade med olika original från Oviksbygden där många är borta sedan länge, historier från en annan tid. Det var han som lärde mig att skogen är den finaste plats man kan vara på. Jag tyckte om att följa med när han avverkade, undersökte jaktmarkerna, letade hjortron eller bara skulle titta på skogen. Minns stunder när motorsågen behövde kylas av, det blev rast och vi gjorde upp en liten eld. Det är få måltider som slår de där med mackor och varm choklad till doften av granris. Och Sessan som tuggade hö strax intill.

Att ta hand om träden, djuren och grödan var hans uppgift och möda. Han visade mig det förunderliga i att en liten kalv hade fötts och glädjen när man gjort klart för att släppa ut ungdjur på sommarbete. När jag var åtta år och tvingades gå på kryckor i ett halvår så övertygade han mig om hur oerhört stark i armarna jag skulle bli. Ibland hörde han fel med flit så att det skulle bli lite roligare. Han hade sina bröders lite burdusa humor och bullriga skratt. Men han var mer känslosam än man kunde tro. Det fanns saker i hans liv han höll heligt.

Jag minns när vi spanade på hermelinen som bodde under sommarföuse i änge eller när vi kontrolläste siffrorna i församlingens räkenskapsböcker inför årsmötet. Han lärde mig att stöure så att skylarna skulle stå i raka led, hur man blandade kraftfoder, hur man stagade hörnstolpar och hur man fällde ihop hövändaren. Det är inte några färdigheter jag använder dagligdags direkt. Men det var en outplånlig del av vårt liv tillsammans.

Under nattens sömn tog hans liv slut. Det hade börjat en dag i mars 1931 och hans mamma dog samtidigt som hon födde honom till livet. Det blev en svår start. Men kärleksfulla släktingar lade sig i och grep in. Han blev fosterson hos morbrodern Halvar Saxvall och hans fru Märit och växte upp på deras gård i Namn. Han återvände ofta till hur tacksam han var att ha fått växa upp hos dem. Det här att några andra brydde sig och tog tag i saken har jag kunnat se som ett mönster som gått igen.

Jag minns hur jag ibland kunde reagera på hur mycket han hjälpte andra eller la ner på att sköta andras potatisland eller arrendejorden istället för sitt eget. Men det var lite hans sätt att vara.

Jag har ofta funderat på hans arbetskapacitet när han var i sin krafts dagar. Hur han skötte tre ladugårdar morgon och kväll och däremellan avverkade och skotade med häst så länge vinterdagen var ljus. Men jag minns aldrig någon semester. Hur orkade han? Skidåkarfysiken fanns där förstås men också en obändig envishet. Han var lik en fjällbjörk som av påfrestning växt till sin egen originella form. För han hade sina idéer om hur saker skulle vara och genomföras. Ibland kunde jag störa mig på hans egensinnighet. För att i nästa stund inse att även det är sådant jag fått med mig från min far.

Tack för hans liv!

Rolf Urby

Annons
Annons
Annons