Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför vill vi inte ha den vård vi ger?

/

Annons

Alla präglas vi under livets gång till olika individer. Vi tycker, tänker, känner och lever på olika sätt. Det är väl det som gör livet intressant och spännande. Tiden går fort, vi blir gamla och orkar inte som förut, blir beroende av andra. Så länge vi bor kvar hemma kan vi bestämma själv över vårt liv. Dagen kommer då det blir ohållbart och vi blir tvungen att flytta till äldreboendet.

Efter fjorton dagar, med allt vad det innebär av sorg, saknad, förvirring (om man har en begynnande demens) då är man ingen individ längre. Man är en i mängden. Måste stiga upp på vissa tider, äta på bestämda tider, i en matsal med femton, tjugo andra. Gå på toa vissa tider, lägga sig på bestämda tider. Personalen har ett tidsschema för att hinna det de ska. Nästan som att jobba på ackord ju fortare, dess bättre.

Detta innebär att jag som vill sova på morgonen blir uppväckt, tvättad och påklädd (får inte försöka tvätta eller ta på mig kläder själv på grund av tidsbrist). Blir sedan eskorterad till matsalen vilket jag inte vill (tycker det är så otrevligt med folk som skriker och låter på olika sätt). Ibland kan det dröja en timme innan frukosten serveras. Om jag har tur kan personalen hinna följa med mig på rummet efter frukosten så jag får gå på toa, annars får jag sitta kvar till lunchen vilket är mycket vanligt.

När jag bodde hemma älskade jag att gå på en promenad varje dag, sommar som vinter. Nu har vintern snart gått och jag har nog inte varit ute en enda gång. Vet att personalen har mycket att göra, vill inte vara till besvär.

Efter middagen ser jag att flera stycken får gå och lägga sig, oj så tidigt. Själv vill jag gärna vara uppe, hemma gick jag till sängs vid 22.00. Nu blir jag tvungen att lägga mig mellan 19–20 om personalen ska hinna med allt. Ligger vaken i flera timmar och känner mig ledsen och ensam.

Tycker du Kurt Folkesson att det här är ett värdigt slut på livet?

Detta är i stora drag hur det kan vara, vill inte gå in på de värsta scenarierna. Personalen gör säkert sitt bästa, försöker vara glada och trevliga. De tillgodoser det mest elementära men själen behöver också sitt. Man behöver bli sedd, lyssnad på, känna att man fortfarande betyder något, överhuvudtaget är någon.

Det är viktigt med underhållning, sång, musik och andliga stunder med mera. men det viktigaste är att se varje människa som en individ, ge dem förutsättningar att känna at de betyder något. Ge dem tid, lyssna på dem, de är inte uppfostrade att klaga så vi måste vara lyhörd, låta dem försöka tvätta och klä sig själva. Men hur i hela friden ska man hinna det med alla nedskärningar av personal som görs.

Kurt Folkesson föreslog också att barn och barnbarn skulle engagera sig. Alla har inte anhöriga, en del har dem långt bort, de flesta har mer än de orkar med av sitt eget liv.

Jag har många gånger under årens lopp frågat personalen ”Vill vi ha det så här när vi blir gamla?” ”Nej, aldrig i livet” säger de flesta, ”hoppas man får dö innan dess.”

Varför vill vi inte ha den vård vi ger?

Det finns mycket att diskutera och syna inom äldrevården. Det jag med säkerhet är att ingen undgår ålderdomen, inte ens chefer, tjänstemän eller politiker och då kommer verkligheten äntligen ikapp dem.

Annons
Annons