Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst får du sörja din hund

/

I onsdagens ÖP skrev Linda Hedenljung en krönika om att sörja förlusten av en hund.
Många som läst krönikan har kommenterat den på OP.se. Här ett urval:

Annons

när jag läser din artikel, den är så fin och man känner igen sig. Jag har nyligen fått tagit bort min älskade kompis för att han blev sjuk. Det är fruktansvärt tomt efter honom och jag sörjer otroligt mycket, det kan nog ingen som inte själv har eller haft hund förstå men jag bryr mig inte, det är min sorg. Med tiden blir det förhoppningsvis lättare och man minns alla fina stunder vi haft tillsammans med glädje.

fatta beslutet att ta bort sin käraste dyrbaraste vän i livet är något som jag verkligen fasar för, ett beslut jag vet att jag ändå själv måste ta då den dagen kommer. Ett beslut som jag aldrig kommer att vilja ta och liksom du kommer att vänta med i det längsta. Men av kärleken och respekten till min älskade älskade hund som varit mig trogen genom alla fina år vi haft tillsammans – så bara måste jag klara av att göra det. Hur ont det än gör. Det lämnar jag inte över till någon annan då det är vi som stått varandra närmast och som har delat all glädje och all sorg på vår resa tillsammans.

Att sörja sin hunds bortgång kanske till och med än mer än man sörjer en människa, är endast ett sundhetstecken. Några tabun finns verkligen inte i dessa sammanhang, att agera efter sitt eget hjärta är det enda rätta, vad andra tycker är fullständigt ointressant.

Det som krävs är kärlek. Och mod. Och det tycker jag att du har som vågar ställa de här så viktiga frågorna.

Livet är en prövotid. Före paradiset.

kommer till denna del när man ska ta beslutet. Själv hade jag en fantastiskt härlig hund som jag tog ner för cirka 3 år sen. Han var till början en tjänstehund som jobbade med mig tillsammans på F4. När det var dags för pension så föll det sig naturligt att flytta hem till mig på heltid. Det var nog det absolut svåraste beslut jag tagit i mitt vuxna liv när det var dags att ta ner honom. Veterinären som stöttade mig var otroligt proffsig och det gick ganska fort på slutet.

I dag ligger han begravd ute på F4:s gamla hundgård där det finns en minnesplats och en vacker sten som rests till minne för hundar med ”Nos och öron i rikets tjänst”. När jag kommer till Östersund brukar jag alltid åka ut och hälsa på för att tända ett litet ljus och minnas.

jag läser din artikel.

För bara några veckor sedan tog vi bort vår äldsta hund som var gammal (14,5 år) och sjuk. Vägen till att vi bestämt oss tog ganska lång tid, några månader. Det var inte lätt att bestämma att vi skulle ta bort honom. När det väl var bestämt och jag ringde veterinären fick vi tid ca en vecka senare. Det har nog varit en av mina jobbigaste veckor. Vem är jag som ska bestämma över liv och död? Den frågan vandrade runt i mitt huvud under denna vecka.

På morgonen innan vi skulle ta bort honom, så ville inte vår 8-åring gå till skolan. Så här sa han ”Mamma du måste förstå att om man älskar någon så mycket så orkar man inte gå till skolan.”

De två minsta barnen 8 och 3 år var med hos veterinären. Bra speciellt för den minsta så han kan förstå vad som hände med Turbo.

När vi väl hade tagit bort honom så kändes det bra. Vi hade tagit rätt beslut. Vår hund hade inte levt ett värdigt liv den sista månaden.

Kärleken till våra husdjur är så stark. Hundarna följer ju med en i vått och torrt och de litar på oss. Så varför ska man inte få sörja? Det är naturligt tycker jag! För mig personligen tycker jag att det är mer konstigt att man inte sörjer …

hur mycket du vill!

Jag lät beslutet om insomning bli veterinärens, deras skyldighet är att se till att djur inte lider.

När dagen var kommen bestämde veterinären det och det var skönt för mig att slippa avgöra när det var dags.

Kändes lite bättre att jag slapp ta steget själv.

Sörj så mycket du kan, det är lika mycket kompis som en människa!

Annons
Annons