I en månad bor hon på Frösön, lever i en bubbla av intensiva repetitioner och formar den 72:a versionen av Arnljotspelet. I kväll är det premiär.

Åsa är entausiastisk. När hon såg annonsen om jobbet kände hon att det var något för henne. Hon har inte blivit besviken. Tvärtom är hon tagen av platsen, vyn, spelet och människorna som får det att fungera.

– Jag har en bekant vars föräldrar var med i Arnljot på 60-talet, det är otroligt, vilken kraft det sitter i spelet och platsen. Det är något att vara rädd om.

Hans Qviström har varit regissör de senaste tio åren, men av hans versioner har Åsa inte sett så mycket.

– Han har visat ett videoklipp för mig från förra året, mer än så har jag inte sett.

Just därför har hon svårt att säga vad som är nytt i år. För henne är allting nytt.

– Jag kan vända på det istället. Det som finns kvar är texten och fightscenen. Jag har börjat från början. Men här finns också naturliga lösningar. Sådant som ligger i sakens natur att använda om man tänker teater.

– Många av skådespelarna har varit med länge och vet allt om historien. Jag kan fråga dem om bakgrundsfakta och behöver aldrig goola någonting, vilket är tur eftersom jag inte har något internet när jag bor här.

Historien får aktörerna gärna kunna, däremot får de inte ha några idéer om regin, förutom det som improviserats fram i förarbetet.

– Jag vill inte ha deras tankar, jag vill ha deras kroppar. Man spelar inte teater med huvudet så när man improviserar får kroppen idéer istället.

Förutom regissören är även Arnljot ny i sommar. Emil Grudemo El Hayek från Norrköping gör rollen.

– Han är väldigt bra. Det är en gigantisk roll han gör, säger Åsa.

Hon beskriver ensemblen som en blandning av amatörer och proffs och säger att det är extra roligt att jobba med en grupp i spridda åldrar. I arbetsmotivationen märks det inte att alla aktörer är där på ideella villkor, enligt henne.

– Den ideella kraften, hungern och kärleken till teatern. Den kraften kan man samla ihop och använda.

Stina Hylén
stina.hylen@op.se