Intresset för ond bråd död verkar omättligt.

Är det kanske ett arv från Bibelns blodiga berättelser? Söker vi kittlingar för att avbryta vardagens lunk eller metoder för att bearbeta döden?

Därför bör ingen bli förvånad när nu även en allvarsam och rosad författare som jämtländske Peter Lucas Erixon ger sig in i mordbranschen.

Fast på sitt eget sätt, förstås.

Han är hyllad ända sedan 1980-talets ödesmättade skildringar inifrån norrländskt inland. På senare år en känslig rapportör från ett hetsigt och slitet New York, den totala antitesen till uppväxten i Raftälven ovanför Föllinge.

Men nu skildrar Peter ett autentiskt jämtländskt kriminalfall, han utforskar det ner i dess beståndsdelar, med alla namns nämnande, exakt återgivna citat och inga detaljer utelämnade, allt ska fram.

På måndag utkommer romanen Silversnöret (Trombone) som bitvis är en närmast dokumentär redogörelse för ett på sin tid mycket uppmärksammat mord sommaren 1941.

Fallet var absolut ingen polisiärt svårlöst gåta eftersom mördaren hade frågat sig fram genom gårdarna i Fyrås, strax söder om Hammerdal, för att hitta till sitt offer, varefter de båda mitt på dagen cyklade iväg genom byn till det som blev brottsplatsen.

Där tog den då 36-åriga Linnea Persson från Strömsund livet av sin otrogne älskares fästmö. Hon flydde visserligen från platsen, men greps inom ett dygn och dömdes senare till livstids fängelse sedan hon klassats som sinnessjuk.

Uppenbart svartsjuk, men var hon själsligt sjuk i djupare mening?

Vilka spärrar släpper innan ett svartsjukedrama spårar ur så kapitalt? Vilka omständigheter ska finnas? Vad gör någon till mördare?

Det är de egentliga frågorna hos Peter Lucas Erixons nya roman, som håller läsaren i ett järngrepp fram till sista sidan.

Långsamt och metodiskt försöker han avtäcka vad som utlöste impulsen att ta en annan människas liv, där dessutom en kvinna dödar en annan kvinna. Av svartsjuka.

Så hur kommer det sig att du alls skrivit den här boken?

– Ganska mycket var det en tillfällighet. Min författarkollega och vän Ing-Marie Eriksson, som växte upp i Sikås, råkade nämna saken för sju–åtta år sedan.

– Sedan jag avslutat andra bokprojekt började jag söka fakta sommaren 2009, därefter har jag levt med den här händelsen dagligen i två års tid.

Erixon har läst samtliga handlingar på domstolar och i arkiv, vilket fört honom från Östersund till Uppsala, Härnösand, Jönköping och andra orter.

I år hävdes dessutom den 70-åriga sekretessen för fallet, vilket gjorde att han kunnat läsa även läkarutlåtanden och de mest personliga delarna av vad Linnea Persson berättat då hon utreddes i samband med rättegången.

Till detta målar Peter Lucas Erixon fram tidsbilder av det Jämtland där hon växte upp, från 1920-talet och framåt.

Fram träder en familj i ytterst små omständigheter med många barn, en psykiskt sjuk mamma och en pappa som avlider i en arbetsplatsolycka när Linnea är 15 år gammal.

Då utackorderas barnen till släktingar och andra familjer – för de andra syskonen går det bra, men inte för Linnea.

– Jag tror att en av mina kvaliteter som författare är inlevelse och att jag verkligen lever med det jag arbetar med, från morgon till kväll.

– Och jag tycker inte att Linnea är en psykologisk gåta, faktiskt inte alls. När man lägger den ena biten till den andra så blir bilden klar av vilka byggstenar som hon själsligen består av, och framförallt alla de brister som hon lider under och som finns i henne.

Det känns som att hon under hela uppväxten blivit berövad så mycket? Att hon upplever just en grundläggande brist?

– Skeendet är också en avspegling av en otroligt omvälvande tid. Den här plätten till landsbygd förvandlas inom några år till en industriort. Tillvaron förändras, inte minst för människor i den här samhällsklassen, människor som alls inte har det lätt.

– Klassamhället är fortfarande kolossalt starkt, och i just hennes familj råkar man drabbas av fler olyckor än vad som är vanligt. Livsomständigheterna är tunga, människor är nernötta, förutsättningarna är så små att man ska kunna resa sig.

Under skoltiden rymmer Linnea upprepade tillfällen ut i skogen, där hon hittas utmärglad, vid något tillfälle har hon sannolikt försökt ta sitt liv genom att bara lägga sig i en grop i skogen.

I övre tonåren börjar hon begå en lång rad klumpiga stölder, som avslöjas och så småningom leder till att hon döms till fängelse.

I familjer där hon arbetat som hembiträde stjäl hon kläder, som hon ofta bär på sig när hon grips av polis. Mönstret upprepas och senare stjäl hon också pengar.

– Hon blir tidigt utstött och det är den enda position hon har i livet. Den behåller och förstärker hon, hon har liksom inget annat livsutrymme än att vara den utstötta

– Samtidigt är det som om hon gång på gång vill försöka, att hon vet vad som vore det rätta att göra.

Men hon är ganska värdelös som tjuv? Inte ens vid tredje och fjärde stölden försöker hon gömma undan kläderna – eller handlar det om att hon vill vara en annan?

– Jag kan inte vara säker, men jag tror inte att hon tänker särskilt långt, hon lever i stunden. Hon har inga tankar om en möjlig framtid utan lever i det absolut ögonblicket och i den stundliga impulsen.

– Det är som att hon inte har sig och att hon inte ser någon framtid för sig.

Att hon inte har sig, vad lägger du in i det begreppet?

– Att hon någonstans är psykologiskt förutsättningslös, så att det inom henne svänger fel. Hon förmår inte handskas med sig, och i den meningen har hon sig inte. Hon har inte haft förutsättningarna att ta sig till vara och veta sitt bästa.

– Jag tror att hennes känsla av absolut underläge från tidigt i livet, det gör också att hon hoppas heller inte på någonting.

Så händer det fatala att Linnea sommaren 1940 i trakten av Hoting träffar Erik, en man som visar henne uppskattning och uppmärksamhet.

Hon ger sig förbehållslöst åt honom, drömmer om äktenskap och ser plötsligt en ny vändning av sitt liv. Hoppet tänds.

Vad hon inte vet är att han är förlovad sedan sju år, med en kvinna som bor i Fyrås.

Först försöker hon övertala honom att bryta förlovningen, det skulle ju bli de två. Han får henne att hoppas ändå, men så avvisar han Linnea slutligt.

Då tar hon sig ner från Hoting till Fyrås, frågar sig fram till huset där Eriks fästmö bor och förmår henne att följa med på en cykeltur, som slutar på en öppen plats någon kilometer utanför byn. Där dödar hon sin rival och flyr från platsen.

– Det är ett psykologiskt ras utan like, som en störtning ner i helvetet för henne. Hon har inga psykologiska skydd att hålla tillbaka allt som redan finns i henne och kanske är obearbetat, allt som finns från barndomen, allt faller över henne.

– All denna upproriskhet virvlar upp i henne, som naturligtvis är både djup dödslängtan och ett fruktansvärt raseri över den existens hon har haft. Detta är nog en människa som ger upp hoppet, hon orkar inte vara i detta mer.

Vid ett av samtalen med läkare berättar Linnea att hon aldrig någonsin har talat om sig själv med någon annan. Aldrig.

– En sådan fruktansvärd ensamhet måste vara obarmhärtig.

Läkarna skriver om henne att hon inte visar någon ånger, men Peter Lucas visar hur Linnea upprepade gånger försökte ta sitt liv under rannsakningstiden

– Jag tror att hon inte står ut med vad hon har gjort.

Sedan Linnea avtjänat tiden i fängelset lever hon resten av sitt liv i enskildhet hos en syster och dennas make i norra Jämtland och avlider på ett vårdhem i länet i början av 90-talet.

– Det finns förstås ingenting som gör det som skedde ursäktligt, det är inte ens någon mening att säga så, men jag tycker inte alls att dramat är svårt att förstå i psykologisk och mänsklig mening, inte på något sätt.

– Och jag vill ju tro att det är en roman som vetter in mot existentiella frågor hos den enskilde läsaren. Att den väcker frågor som finns kvar efteråt.

Bokens omslag är utformat av författare och poeten Birgitta Lillpers, som tidigare även medverkat med konstföremål på Erixons hemsida.

ÖP återkommer med ett utdrag ur Silversnöret. Den som vill veta mer om boken kan höra författaren berätta om den vid ett samtal i länsbibliotekets hörsal nu på onsdag 19 oktober kl 18.30.

Tomas Larsson
tomas.larsson@op.se