Så eftersom biskopen från Nidaros just då gjorde visitation i Röros knuffade kamraterna fram den drygt 20-årige Anders Fjellner till biskopen.

Denne ställde då en fråga på latin, som Fjellner omgående besvarade på felfritt latin varpå biskopen myndigt intygade att den karln minsann var studerad.

Så lyder en av de berättelser som prästen Bo Lundmark på onsdag kväll underhöll den talrika publiken i Länsbibliotekets hörsal med, när han berättade om Solsönernas Diktare, som Anders Fjellner (1795–1876) kallades.

Han föddes mitt under en höstlig renrajd från Norge, som nått länsmansstenarna vid Rödfjället inte långt från Tänndalen, familjen kunde bara göra ett kort uppehåll för själva förlossningen innan färden gick vidare.

Pojken hade läshuvud liksom sin bror och studerade vid Frösö Trivialskola, där rektorn ondgjorde sig över att samepojkar alls tilläts studera. Men Anders Fjellner examinerades och prästvigdes i Uppsala, varefter han placerades som lappmissionär i Jukkasjärvi.

– Han återsåg aldrig Ljungdalen eller Tänndalen men i breven som jag läst längtar han ständigt efter att få komma dit någon gång, berättade Lundmark, som själv disputerat på Fjellner.

Sin längtan omsatte han i poesin och inte minst sviterna om Soldottern och Solsönerna, berättelser han själv vuxit upp med och som han skrev ned för att föra det samiska arvet vidare.

Bo Lundmark berättade ymnigt om berättelsernas innehåll och kraft, liksom de myter om samernas ursprung som Fjellner författade:

– Hans poesi är storslagen och har samma kraft som Homeros, liksom denne visste han att han skrev på ett konstspråk men valde det för att föra arvet vidare.

Lundmark beskrev skildringar från en professor från Sorbonne som häpet studerat Fjellners bokhylla i Sorsele där det enbart fanns grekiska och latinska klassiker på originalspråken.

– Fjellners poesi har också inspirerat den samiska nationalsången och en rad sentida diktare och är fullt njutbar än i dag.

Tomas Larsson
tomas.larsson@op.se