• Arnljot, premiär.

• Arnljotlägden, Frösön.

– Dom spelar alltid bra när det regnar, sa en veteran när vi lämnade Arnljotlägden i lördags.

Det hade just varit premiär för årets upplaga. Med strilregn under hela föreställningen. Och jag kunde hålla med.

Spelet hade hela tiden inlevelse och driv. Det är några år sedan jag såg spelet och jag kände definitivt mer liv i föreställningen än jag upplevt vid tidigare upplagor. Det kändes modernare och mer teatraliskt. Budskapet och skeendet var tydligare och lättare att följa än tidigare. Logiken i de olika scenerna och handlingen klarare. I stället för sceniska uppställningar och poserande deklamationer har regissören Åsa Bergh skapat livfulla scener med både centralt och perifert skeende.

Härlig var öppningsscenen när festbordet dukas inför Arnljots ankomst. Ett 30-tal aktörer med livfull förväntan. Flirt och smågnabb. Skratt och kiv. Störde lite gjorde den mäktiga original musiken som i början dånade ur högtalarna och gjorde det svårt att uppfatta replikerna som växlades. Annars fyller Peterson-Bergers musik en viktig sammanbindande roll mellan olika scener. Den ger färg och stämning.

Scenografin var också färgstark. Drivor av midsommarblomster i fonden och manshöga buskage av gula rapsliknande blommor i bakgrunden. En underbar naturscen även om man i lördags inte kunde se Storsjön och Oviksfjällen.

Huvudrollsinnehavaren Emil Gru-demo El Hayek gav trovärdighet i sin gestaltning av hetsporren Arnljot. Hetsig och kraftfull. Stark var hans sorti från tinget när han varnar och sätter skräck i jämtarna som lyser honom fredlös.

Stark var också den varma kärleksscenen mellan honom och Gunhild, Linda Åkergren, när de möts på fjället.

Övertygade mindre gjorde Vaino och Ubma som samer. Det var bara kläderna som stämde. Ingen magi i spelet där. Mikael Anderssons

Kung Olav hade pondus men drag av väckelsepredikant när han försökte övertyga Arnljot om sin tro. Fin och mäktig drömscen med körsång när Ubma försatte Arnljot i trans på fjället. De övriga sånginslagen var inte bra. Kritikern PB hade inte varit nådig om han lyssnat.

Vaino och en berättare, namnet framgick inte i programmet, försökte sjunga några av operans nummer till orkesterbakgrund. De hade gjort sig bättre a capella eller deklamerade. Ett 40-tal tappra åskådare hade bänkat sig på Arnljotlägden för att se de 50-tal ännu tapprare aktörerna i den plaskvåta premiären. Samtliga fullföljde.

Bernt Carlsson