I början av 1900-talet var tegelbruk den verkliga framtidsbranschen. Vålbackens historia växte också fram parallellt med att man i Östersund övergick från att bygga i trä till att bygga i tegel.

Gamla Vålbackens öppnade 1900 jämnt medan Tegellunds invigdes 2 september 1907. Verksamheten såg ut att blomstra fram till första världskriget med den efterföljande djupa lågkonjunkturen.

Men 1918 drog man igång igen och från det året slogs båda tegelbruken ihop. De decennier som följde präglades av den moderna tidens utveckling.

Från början handlade det om många anställda och långa produktionstider. Att framställa en tegelsten tog 14 dagar i bruket och som mest fanns 65 anställda. Fast tegelbränningen kunde bara ske på somrarna när det gick att få tag i lera.

Allt modernare ugnar skulle sedan snabba på processen till att på 60-talet ligga på 54 timmar från lera till färdig tegelsten. I takt med effektiviseringen krävdes också allt mindre personal.

1962 hade effektiviseringen gått så långt att gamla Tegellunds helt enkelt kunde stängas. I ursprungliga Vålbackens pågick tegeltillverkningen fram till 1985 när även då en brand slog till.

Kända byggnader som uppförts med tegel från Vålbacken är till exempel gamla länsmuseet, Wargentinsskolans äldre del, Lantmäteriet och de båda regementena I5 och A4.

Bengt Eriksson
bengt.eriksson@op.se