Det kan nästa inte bli vackrare med utsikten över Oviksfjällen och Storsjön i full sommarprydnad – vilken spelplats! Det är också lätt att gripas av detta underbart svulstiga nationalromantiska epos som Wilhelm Peterson-Berger gav oss redan 1935 och som det sedan gått att ta del av år efter år. Imponerande att man i år firar 75 år och roligt att jubileumspremiären fick firas i bästa sommarvädret under lördagseftermiddagen.

Det var verkligen de starka känslornas verk vi fick ta del av. Kärleken till sitt land, sin ätt, till Gud, till sin käresta och till sitt barn. Peterson-Bergers musik i de inspelade bakgrunderna var oförändrat maffig men i och med årets val av operasångaren Peter Mellgren som huvudrollsinnehavare fick vi njuta av Arnljots tre arior med levande sång. Naturligtvis gav det den extra guldkant på dramat som djupt berörde. Peter bjöd på utmärkta sånginsatser. Hans gestaltning var överlag närvarande och tydlig.

Dessvärre så var ljudförstärkningen bitvis bristfällig vilket gjorde att Peters tal i de mer återhållna och finstämda partierna försvann. Samma gällde en del andras insatser som gick om intet på grund av ljudåtergivningen.

Annica Paulsson Björmo, som Arnljots moder Unn, talade med en tydlig diktion och bjöd på en fin rollgestaltning. Ylva Åström som Gunhild kändes däremot lite fladdrig och aggressiv i sin roll. Sameflickan Vaino, som spelades av Mikaela Pålsson, kändes trovärdig och även hon bjöd på fina sånginsatser.

Regi och scenografi var enkelt tydlig och scenbytena skedde effektivt. Alla statister och barn som var med i föreställningen var rappa i sina insatser och slagsmålsscenerna också skickligt genomförda i sin enkelhet.

Det ålderdomliga språket, och många brister i diktionen, gjorde att dramat kändes mer stolpigt än vad det skulle behöva vara. Men säg den som med Oviksfjällen i solglitter inte grips av Arnljots hälsningsång!

Betyg: 3/5

Lena Byström