Marsliden, Marsfjället, Fatmomakke, Saxnäs ...

Namnen viskar om trakter där författaren Bernard Nordh en gång i tiden hämtade näring till sina böcker om fattigfolket. De nybyggare som i tidigt 1800-tal byggde nytt land på fjällsluttningarna.

Lapplands och Jämtlands fjälltrakter.

Det är vackert höstligt när jag kommer hit en eftermiddag i början på oktober. Det blåser kraftigt och lövskogen viner och glöder när jag kör rakt in i den efter Klimpfjäll.

Det mörknar.

Ska det verkligen bli snö?

Kanske ändå inte.

In i det blåsvarta som omgärdar det gula. I fjärran skymtar snöklädda fjälltoppar. Ett väldigt fjäll är omfamnat av ett vitt dis.

Det är Sipmeke, fjället som ligger längst in i spetsen på Jämtlandskartan. 1 414 meter högt ser det den här mörka dagen nästan lite hotfullt ut.

Det är fritt från trafik sånär som på ett par timmerbilar som vant dundrar fram på den grå asfalten. Som om dess chaufförer är ett med vägen.

Jag kliver ur vid ett ställe för att fotografera och min kropp skälver i blåsten.

Det är storm på gång. Och om jag ska över fjällen hem över måste jag skynda. Stekenjokkvägen är inget man leker med.

Det här är klassiska stormtrakter.

Faktiskt det värsta stället att befinna sig på när det tar i ordentligt från väster. 2013 när stormen Hilde härjade var det här ingen plats för oskyddade människor. Då blåste det 47 meter i sekunden, vilket är rekord i Sverige. Då sattes också rekord i högsta hastighet i enstaka vindbyar med 56 meter i sekunden.

Kallt har det också varit vid Stekenjokk. I oktober 2007 var den i genomsnitt den kallaste platsen i landet.

Det är kallt nu också.

När jag kommer till Stekenjokk, där gruvan en gång lång, den gruva som genom åren varit många människors räddning och födkrok i de här trakterna, då ser jag plötsligt något mycket märkligt.

Först lyser det på långt håll lite gult, som en liten, liten prick i det svarta. När jag kommer närmare ser jag ju att det är en människa. Det sticker upp ett huvud ur en liten grop i marken. Och nedanför huvudet bär människan en gult gnistrande overall.

Jag stannar.

Mannen har kommunikationshörlurar på sig och han viker undan den från ena örat när jag presenterar mig.

Han heter Serjdan Radanovic och han sitter nere till bröstet i en grop i marken mitt på fjället.

Han säger:

– We blow optical fiber cable across the mountain. I sit in a fiber well and controls everything, säger han på lite knagglig engelska.

(Svenska: Vi blåser optisk fiberkabel över fjället. Jag sitter i en fiberbrunn och kontrollerar allt)

Han berättar att han kommer från Ungern och är ute på jobb över hela Europa. De senaste veckorna har han varit i Klimpfjäll.

Det blåser ordentligt nu och vi måste ta adjö. Han säger att hans chef finns längre fram efter vägen, vid länsgränsen mot Jämtland.

Han heter Jimmy.

Bredvid honom snurrar en kabeltrumma intensivt och en elkabel går ner i ett hål i marken vid vägen. Jimmy säger:

– Vi knyter ihop fibern mellan Gäddede och Vilhelmina. Det är för att öka säkerheten på fjället och förbättra täckning och bredband. Sedan vi dragit fibern är det upp till lokala nätaktörer att ta över, berättar han.

Det är Post- och telestyrelsen som ligger bakom projektet där de båda gränskommunerna Strömsund och Vilhelmina bygger fiber från varsitt håll.

Strömsunds kommun har skjutit till 20 miljoner kronor till bredbandsprojektet, som de hoppas ska bidra till att förbättra kommunikationerna och infrastrukturen i fjällområdet.

Jag åker vidare och vid länsgränsen går fyra grävmaskiner på rad längs vägen för att gräva kabeldiken. Det är en lite bisarr syn. de färgglada maskinerna och deras armar som äter sig in i marken mot den rödgrå fjälltundran i bakgrunden.

Passerar dessa och sedan länsgränsen.

Nu skymmer det på allvar. Mörka moln som tornar upp västeröver och jag hastar över fjället och kommer ner mot Leipikvattnet och Bjurälven.

Tidigare artikel: Nu är bredbandet på väg till Frostviken

Stefan Nolervik
063-16 16 25
stefan.nolervik@mittmedia.se