Italien, som satsat på glassbar i FN-skrapan, och Nederländerna fick lite snopet se sig besegrade i första omgången.

Ledarsidan nådde kampanjchefen Niclas Kvarnström, som är ansvarig för UD:s sekretariat för kandidaturen, kort efter omröstningen.

– Segern visar att världen har förtroende för Sverige i en turbulent tid. Vårt långa engagemang för fred och utveckling och att det syntes hur mycket det betydde för oss var kanske det som gjorde skillnaden.

En plats i säkerhetsrådet räddar inte världen. Men när man lägger så mycket pengar som Sverige gör så är det rimligt att vilja sitta i toppen.

Litauen har i Ukrainakonflikten visat att också ett litet land kan spela roll. Det finns hopp om att Sverige ska koordinera EU-länderna bättre än vad permanenta medlemmarna Frankrike och Storbritannien (som nu är på väg ut) gör. Förbättringar i fråga om klimat och utvecklingsfrågorna finns också på listan. Dessutom får en ny generation diplomater värdefull erfarenhet av internationell politik på högsta nivå.

I Sverige har kampanjen fått hård kritik, för diktaturkramande och för kostnader. Men i jämförelse med vad EU-konkurrenterna Italien och Nederländerna gjort så kan man konstatera att trots allt avgjorde nog varken pengar eller kramar.

Läs mer: Sveriges konkurrenter bedriver inte heller snövita kampanjer

– Det var ju lite "dödens grupp" men vi har sedan en tid känt att våra budskap fått genomslag i breda lager. Inte minst i små utvecklingsländer som uppskattar vårt engagemang för utveckling och klimat, säger Niclas Kvarnström.

Men inrikespolitiskt har FN-ambitionen fastnat i en pajkastning mellan värsta sortens Palmenostalgi och borgerlig rättfärdighet av jungfru Maria-modell. Utrikesminister Margot Wallströms (S) snedtramp om ”oberoende röst” och Pierre Schori på Kuba var ett riktigt rött skynke. Men indignationen, som när DN:s ledarskribent Erik Helmersson skriver om ”sunkig bismak i munnen”, över att man behöver prata med samtliga länder står inte i proportion till S-rosa FN-illusioner.

Läs mer: Lägg partikäbblet åt sidan när det gäller säkerhetsrådskampanjen

Tyvärr fortsätter pajkastningen, riksdagsledamoten Agneta Gille (S) dundrar på Facebook om att ”Borgarna motarbetade och sade att det var omöjligt”. Trots att samtliga Allianspartier står bakom kampanjen och att Carl Bildt (M) och Lena Ek (C) varit frontfigurer.

Det är hög tid att politiker av alla färger att börja inse att finns en skillnad mellan svenska intressen och partipolitik, och att det inte finns någon motsättning mellan engagemanget i EU, FN och som partnerland till Nato.

Sverige behöver alla benen, och folkvalda som förstår det.

Intresserad av Säkerhetspolitik? Missa inte succén Podd 72! Podden handlar om att vara redo, om kriser, katastrofer, prepping, säkerhetspolitik och informationskrig. Finns att ladda ned på iTunes och Acast.

#12 Brexitspecial 2 - Och nu då, vad hände och varför?

#11 Brexitspecial -inför omröstningen

#10 Podd72 går på världspremiären för Gripen E

#9 Fem år sen Fukushima, alver mot troll och dina preppingfrågor

#8 Preppa för Sportlovskyla, kulturen i säkerhetsdoktrinen & Lars Wilderäng

#7 Maskrosrötter, fredsförsök i Syrien och hur Ryssland trollar litvinenkorapporten

#6 På FoFRK del 3: "ÖB lovar försöka stoppa Bergsjös anfall, finländska myter och energiplanering för krig"

#5: Från FoFRK del 2:"Sveriges förmåga får betyg, MSB:s GD och kvällspressens utsända"

#4: Från FoFRK 1: "En Skipper, en stjärnförfattare och en civil krishantering"

#3: Medborgaransvaret i Kris, Ryssland och besök på skräckhotellet

# 2: Så fixar du strömavbrottet & kan det bli krig på Balkan?

#1: Preppa med barn och Svarta svanar

Patrik Oksanen
patrik.oksanen@mittmedia.se