Samtidens tendens att dela in i grupper får mig att känna mig som under stolsleken, när musiken tystnar och alla skyndar sig att hitta en tom stol. Kvar på golvet blir det ensamt.

Den opinionsjournalist som i dag inte tillhör någon av dessa grupper har svårt att nå ut enligt den logik som råder i sociala medier, där den som inte ansluter till en av hejaklackarna – vilka kan applådera allt från ett starkare svenskt försvar till HBTQ-rättigheter – inte har ett lag som troget sprider ordet vidare.

Det hela påminner om en partipolitisering av det fria intellektuella livet. Alla politiker delar inte alla ståndpunkter som partiet har, men tränger ändå in sig under samma paraply. Av praktiska skäl kan jag förstå nödvändigheten av det i politiken, men modellen lämpar sig sämre för idédebatt.

Även för den som undviker folksamlingar som är större än ett par personer, är det svårt att undvika en grupptillhörighet. Den klistras på en, vare sig man vill eller inte.

Det tydligaste exemplet är muslimer, som uppmanas att ta avstånd från extremistiska våldsverkare bara för att de delar religion. Även om en moderat muslims islam delar lika lite DNA med IS som KG Hammars kristendom med den spanska inkvisitionen.

En av dessa ryggdunkande grupper är de kristna som anser att Svenska kyrkan är för mesig, och som avkräver ärkebiskopen Antje Jackelén en markering efter mordet på den franska prästen Jacques Hamel.

I kölvattnet har en av vår tids alla identitetsmarkörer blivit aktuell: korset. Kampanjen ”Mitt kors”, som startade på Facebook, manar till bärande av kors som en solidaritetshandling med utsatta kristna i världen.

Att fästa uppmärksamhet på religionstillhörighet spelar med i det spel som IS vill dra in världen i. Frågan är varför man ska känna mer solidaritet med ett kristet offer för terrorism än med ett muslimskt offer. Det är viktigt att minnas att de som drabbats värst av terrorsektens fasor är muslimer.

Det är förstås upp till var och en att uttala sig utifrån en grupptillhörighet, om hen själv känns vid att tillhöra gruppen. Som Sven Melander gjorde när han i ett videoklipp nyligen ifrågasatte de män som riktar sin ilska mot artisten Zara Larsson i stället för de individer som utsätter kvinnor för sexuella övergrepp.

Ingen ska dock tvingas till att ta på sig en kollektiv skuld.

Uttrycket ”var och en skäms för sig själv” kan låta kyligt, med hårda kanter. Som om man flyr fältet när det blir jobbigt och vägrar backa upp någon i behov av stöd. Men i takt med att gruppindelningen stärks, och kraven på att ta avstånd eller ge sitt stöd ökar, uppskattar jag uttrycket allt mer.

Var och en skäms för sig själv!

*

Läs mer: Kristian Ekenberg om att läsning behövs mot Trump

Kristian Ekenberg
026-15 96 50
kristian.ekenberg@mittmedia.se