Annons

Annons

Annons

Annons

Offerdal

Nolervik: En gruvlig berättelse om silvergruvan i Oldfjällen

Fjällryggen i bakgrunden är Gruvfjället. Där har gruvdrift lockat mängder av spekulanter ända sedan 1600-talet. Två gruvor finns på den högra ryggen.

Bild: Foto: Stefan Nolervik

Annons

Vi lastade båten full och åkte över ett oroligt vatten. Målet var nordvästra viken av Övre Oldsjön, och på båda sidor om sjön reste sig fjällen höga och de speglades i vattenytan.

Några sköna dagar med rekreation väntade. Fiske, vandringar och upplevelser.

När vi närmade oss stugan långt därinne i viken möttes oss Gruvfjället. Dagen efter, när solen sken och sjön var som en glittrande spegel skulle jag lämna de övriga åt sitt fiske och bege mig högt upp i fjället för att leta reda på tidiga spår från statsmaktens exploatering av den jämtländska naturen.

Målet var Ottiliagången, en gruvgång i några av de mest otillgängliga trakterna i den jämtländska fjällvärlden. I dag är det en ganska lätt match att ta sig dit, då, med de fortskaffningsmedel som fanns, måste det ha varit ett helvete.

Annons

Annons

Övre Oldsjön. Reglerad sjö sedan 1970-talet.

Efter en god natts sömn och några smörgåsar gav jag mig iväg. Det var rejäla stigningar från stugan nere vid sjön och upp mot fjälltoppen. Terrängen var snårig, men allt lättare ju högre jag kom. Svetten rann, och jag tvingades stanna flera gånger och dra efter andan. Solen låg på, och jag såg de andra i båten som en liten svart prick på vattenspegeln där nere vid den utskjutande sandbanken i sjön. På andra sidan sjön vispade kraftverken lugnt sina tentakler i vinden och jag torkade pannan och fortsatte min vandring.

Slutligen hade jag kommit så högt upp att jag rimligen borde vara i höjd med den gamla silvergruvan. Men det var inte lätt att hitta. Senast jag besökte gruvan var för drygt 30 år sedan. Och även om man kan skönja gruvingången och se drivorna av utkastat sprängskrot på fjällssluttningen från sjön, så blir det annat när man kommer upp. Själva gruvaschaktet ligger dolt i ett hav av ormbunkar. Jag fick nu gå på skrå längs fjällkanten och leta mig fram, till slut skulle jag nog gå rakt på gruvhålet, tänkte jag.

Expolatering av fjällvärlden är inget nytt. I dag snurrar vindkraftverken där på andra sidan sjön. För 400 år sedan var det gruvdrift i berget.

Annons

Så till slut började jag känna igen mig. Sprängskrot och sten låg i en driva utför fjällsluttningen och där, nästan helt dolt av ormbunkar, var ingången.

Jag vilade ut. Formligen drog efter andan, för det var jobbigt att ta sig dit i den stekande solen. Nu satt jag på ett stenblock utanför öppningen och försökte dra mig till minnes det jag läst om silvergruvan i Oldfjällen.

Annons

Det var en same som först hittade en silverfyndighet i berget. I historieböckerna står det väldigt lite om denne person, om alla andra som sökte sin lycka vid brytningar i olika tider här på Gruvsjället, vet vi nästan allt. Men vem var den här samen som sedan ignorerats och glömts bort i historieskrivningen?

Gruvhålet är i dag täckt av ormbunkesnår.

Mannen hade hetat Mårten Jonsson. Men rätten till privilegium och rätten till att bryta malmen i gruvan tillföll den förste som angav malmfynden till bergmästaren. Mårten Jonsson hade berättat för landsfogden Peder Eriksson Niure. Det var han som därmed tog över äran och möjligheterna för brytning. Han drömde om ett helt berg av silver, och han fick staten att beordra bönder i trakten att underlätta vägar och transporter upp till fjället för brytningen.

1652 började brytningen på Oldfjället. De bröt genom eldning och hastig avkylning. Till arbetet beordrades knektar, alltså soldater, samt till transporterna samer från trakten. Vedtransporter upp på fjället ombesörjdes av bönderna.

Allt arbete skedde uppe på toppen av fjället, och de bröt sig rakt ned i berget. I dag ser man fortfarande gruvan tydligt som ett vattenfyllt djupt hål mitt uppe på Gruvfjället. Arbetare och tjänstemän bodde i stugor vid Övre Oldsjön, och alla proviant och förråd för ett helt års arbete var Niure tvungen att skaffa i förväg. Det var ingen lätt uppgift. Vägen till gruvan var på den tiden fylld av av tröstlöst många myrar, "en elak väg som vi blott med stor möda framkom".

Annons

Då i mitten på 1600-talet var det ett stort äventyr att idka gruvdrift och det mesta gick emot Niure som på grund av ekonomisk kris till slut tvingades avbryta driften.

Utsikt från gruvan.

Annons

Under ett par hundra års tid var det många försök till brytning i gruvan. Många kände sig kallade, få lyckades få någon större vinst. Den låg helt enkelt långt bort för att det skulle vara lönsamt, och trots att man startade smedjor i närheten för att förädla malmen lyckades ingen fullt ut. Under några decennier låg den sedan i vila.

I mitten på 1800-talet startade det senaste försöket. Det var den jämtländske landshövdingen Mikael von Törne, som lyckades få en intressent från Tyskland att göra ett försök. De kom hit med målsättningen att bryta en ny gång från sluttningssidan, där jag sitter just nu och tittar mot ingången, för att nå den åder man börjat bryta uppifrån berget. Dessa skulle alltså sammanstråla längre in i berget.

Men nu var det inte silver de var ute efter, utan bly. Under alla brytningsförsök genom decennierna hade man insett att det var med bly än silver i berget. Och bly behövde man mängder av i dessa tider, bly till ammunition och vapen. Krigen var många och de avlöste varandra.

Solen stod som högst när det var dags att ge sig in i gruvhålet. Öppningen var mellan två och tre meter i omkrets och i ingången låg sprängsten och och stockar. Detta som återstående minnen från det som en gång var.

Annons

Jag gick in. Det var svalkande. Det ekade av vattnet som droppade från taket och slog ner i berggolvet. Jag frapperades av hur vackert gruvarbetarna hade liksom huggit sig in i berget. Det såg ut precis så, som bilade timmerväggar.

Gruvgången löper cirka 60 meter in i berget.

Jag räknade stegen. En, två, tre ... men när jag kom längre in och hade passerat 40 steg, smalnade gruvgången av och jag fick huka mig ned. Till slut vågade jag mig inte längre. Då hade jag passerat 50 meter och såg gången ta slut bara några meter framför mig.

Annons

Så det var alltså hit de nådde, tänkte jag. Det tyska bolag från Hamburg, som var de sista att bryta här, hade abrupt avslutat arbetet på hösten 1848. Enligt dess tyske ledare, OFW Wetzel, hade det börjat komma ner vatten i gruvan och det var omöjligt att fortsätta. Det har också berättats att det blev krigstillstånd i hemlandet och alla arbetare var tvungen att åka hem.

När jag vände mig om för att gå, slogs jag av den vackra bild som gruvhålet uppenbarade där inifrån. De mörka väggarna som ramade in det solbelysta landskapet. Vackert och trivsamt för mig, men kanske ingen vidare tillvaro för de som arbetade här, eller de som tvingades köra malmen från gruvan och ner till smältverket i Storbacken en mil bort.

Gruvfjället har varit målet för många visionärer under de sekler som har passerat. Den senaste inmutningen av gruvorna på fjället var gjord av smålänningen Christian Alfred Jonasson, från Växjö. Under sin vistelse vid Frankrikegården i början på 1940-talet hade den dåvarande banmästaren fått höra om gruvorna och därför mutade han in dem för att utreda dess malmförekomster. Vid undersökningarna tömdes gruvan på fjället på allt sitt vatten och de hade funnit att den var tio meter djup. De hade hittat brytvärd magnetkis och en åder inte lika brytvärd svalkis vid sina undersökningar. Något brytning kom aldrig till stånd, men gruvorna var inmutade i ytterligare 20 år, fram till 1962.

Annons

Därefter har allt varit lugnt vid de mytomspunna gruvorna på Oldfjället.

Mer av Stefan Nolervik hittar du här med artiklar som bland annat;

► En sorglig historia från Häggsjövik

► Här gjordes folk av suputen


Stefan Nolervik

bloggare skribent & krönikör på ÖP
stefan.nolervik@mittmedia.se

Annons

Annons

Till toppen av sidan