Uffe Dahlén var ung. Jag var ännu yngre.

Han huserade på isen. Jag var längst upp på den proppfulla läktaren.

1987 var Björklöven bäst, vann SM-guld och hade ett lag fyllt av profiler och landslagsmän.

Det var på den tiden det var en ära att spela i Tre Kronor.

Det var ett lag med karaktärer och klass – och flera av guldmakarna fick ta steget över Atlanten och NHL. Där bara de bästa av de bästa fick chansen.

Uffe Dahlén var en av dem. Han lämnade Umeå och Björklövenför ett drygt tusen matcher långt Amerikaäventyr. Calle Johansson en annan. Peter Sundström en tredje. Roger "Bullen" Hägglund åkte över, men kom snabbt tillbaka och hann med drygt en handfull säsonger innan han gick bort. Vansinnigt onödigt och alldeles för tidigt.

Nu är det nya tider. Jag är tillbaka i Umeå och är allt annat än ”ännu yngre”.

Det som var "ladan" då är T3 Center nu. Men egentligen inget annat än en uppfräschad tidsmaskin.

Björklöven har inte ens varit nära att vara bra sedan de rysligt vassa säsongerna i slutet på 80-talet. Det där guldruset från 1987 är så oändligit långt borta – och ändå minns jag allt från den där guldkvällen som i går, eller åtminstone förrgår.

Jag kliar mig i det grå skägget och konstaterar att det jag upplevde då var tio år innan Jonathan Dahlén föddes. Jösses.

Åren har gått och i Medelpad har Timrå IK har haft sina toppar – och dalar – sedan dess.

På isen och inte minst utanför.

Nu, hösten 2016, ser vi en uppdaterad, uppgraderad version av de rödvita. Den bästa upplagan på länge. Vi ser ett uppstudsigt lag med en ny Dahlén, en 18-årig Jonathan. Ett löfte som lovar så mycket mer.

Han var vass i fjol och har tagit nya kliv framåt. Det är kvalitet, kreativitet och klass. På isen och utanför.

I vissa moment lik farsan. I andra inte. Det är mer spel på isen för junior, mindre tid i Uffes gamla sarghörn.

Det nya Timrå IK hade höga förväntningar på sig inför säsongen och så här långt har de övertygat. På mig och på de allra flesta.

Defensiven har varit tät, Johan Mattsson har varit överlägsen och framför honom har det varit självutlämnande och uppoffrande.

Framåt har mycket handlat om talangerna. De stora Talangerna.

Elias Pettersson och Jonathan Dahlén övertygar på så många plan. Med spelskicklighet och skridskoåkning, med ungdomlig entusiasm kombinerat med spetsegenskaper och ett lugn som redan gör att de känns rutinerade.

Dahlén valdes av Ottawa i andra rundan. Som 42:a spelare i somras. 42 kändes lite högt då, och nu kan vi konstatera att senatorerna från den kanadensiska huvudstaden har gjort ett kap.

Till sommaren ska NHL vraka bland de ännu lite yngre godbitarna.

Elias Pettersson kommer att gå tidigare än 42:a, mycket tidigare.

De har legat bakom mycket av det mesta i offensiv väg i höst. Och under en mörk onsdagskväll i oktober är det den duon som visar vägen. Dahlén till Ludde Nilsson och 1–1. Pettersson till Johan Johnsson och 2–1. Utöver det? Massor av godis. Framför allt från Dahlén. Högklassiga passningar och en pärla i krysset som gav hopp, men till slut inte mer än en reducering till 3–4. På slutet placerar Roger Forsberg dem i samma kedja och det blir mycket av det goda. På ett bra sätt.

När Timrå vissnar och tappar alla koncept är det på grund av uppenbart onödiga utvisningar. Och det är de rutinerade herrarna som gör attTIK får spela tre mot fem i två förödande och långa sekvenser. John Westin drarpå sig en tvåa i offensiv zon när Didrik Strömberg redan sitter av sitt straff för puck out. Och sedan gör Sebastian Lauritzen och Jesper Dahlroth varandra sällskap.

Två lägen i tre mot fem. Resultatet? Två mål, Löven vänder och vinner.

Det känns som bjudningar. Det är för generöst.

Men Timrå IK kommer att fortsätta att husera i toppen – förutsatt att Johan Mattssons skada inte är alltför allvarlig.

Entusiasmen och energin finns.

Klassen och kvaliteten också.

Inte minst i De Stora Talangerna.

Andreas Lidén
060–197173
andreas.liden@mittmedia.se