Annons

Annons

Annons

Annons

Marcus Persson: LO måste göra upp med sina fronderande medlemsförbund

Om inte LO klarar av att hantera sin samordning då måste regeringen vara redo att gå in med åtgärder. Det gjorde man i och med tillsättandet av Rehnbergkommissionen i början av 90-talet.

Karl-Petter Thorwaldsson (t v) sitter kvar som ordförande. Torbjörn Johansson (t h) sitter kvar som avtalssekreterare . Om LO-samordningen misslyckas än en gång är det mycket uppseendeväckande om två så svaga ledargestalter sitter kvar.

Bild: Pontus Lundahl/TT

Annons

Den slutsatsen kan man dra efter att de fem fronderande fackförbunden; Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Seko och Målarna meddelade att man inte ställer upp på industrins lönenormerande roll (Svd 15/3). Det betyder att LO-samordningen och därmed förutsättningen för en välorganiserad, stabil och fungerande lönebildning än en gång hänger lös. Detta bara månader efter att samtliga LO-förbund dyrt och heligt lovade att man ställer sig bakom en gemensam LO-samordning inför 2017 års avtalsrörelse. Att LO-samordningen har hängt löst visade redan utvärderingen av 2013 års avtalsrörelse där fackförbunden i princip inte var överens om någonting.

Hur kunde det bli så här?

Annons

Nyckeln är en insikt som inte delas av samtliga LO-förbund. Nämligen att lönebildning kan inte enbart utgå från en marxistisk doktrin om kampen mellan arbete och kapital. Den marxistiska doktrinen fungerar väl i ett brandtal 1 maj, men är direkt skadlig för svensk samhällsekonomi eftersom lönebildningen också påverkar sådant som inflation, konkurrenskraft och sysselsättning.

Annons

En läxa man borde ha lärt sig inom LO efter en stökig period av menlösa trepartsmöten mellan regering, arbetsgivare och fack på 80-talet. En process som slutade med att Ingvar Carlssons regering fick avgå och ombildas efter misslyckat lönestopp, tvåsiffrig löneökning 1990 och därefter tillsättandet av Rehnbergkommissionen vilket blev ett första steg för att få ordning och reda på lönepolitiken, genom att avtalstiders start och slut strömlinjeformades. Tidigare var avtalslängderna huller om buller.

Det finns en myt om att den svenska modellen med förhandlingar mellan fack och arbetsgivare fungerar väl. Det gör den också. Förutom när lönebildningen stöter på strukturella problem. Då saknas tillräcklig krisinsikt inom fackliga led för att parterna själv ska kunna lösa ut problemen. Att höga ingångslöner skapar trösklar in på arbetsmarknaden för nyanlända invandrare är ett mycket bra exempel på det. När krisinsikten inom fackföreningsrörelsen saknades på 90-talet då fick regeringen gå in och städa upp genom Rehnbergkommissionen. Först därefter kunde industriavtalet skrivas under 1997 vilket erkänner industrins lönenormerande roll. En konstruktion för att Sverige ska behålla sin konkurrenskraft och parterna kunna erbjuda en fungerande lönebildningsmodell.

Annons

Annons

Det är inte önskvärt att återgå till den oreda som var innan. Därför krävs en LO-samordning som ställer sig bakom industriavtalet. Från politikens sida är den slutsatsen helt odramatisk. Frågan är vem som ska städa upp. Antingen löser LO problemet själva genom att fem fronderande fackförbund backar in i ledet bakom LO-samordningen. Eller så får politiken göra sig redo att gå in och försvara en fungerande lönebildning när tillräcklig krisinsikt inom fackföreningsrörelsen saknas.


Marcus Persson

marcus.persson@mittmedia.se

Annons

Annons

Till toppen av sidan