Den som söker asyl i Sverige har inga garantier om att få stanna. Det kan bli avslag och i sådana fall ska den asylsökande lämna landet. Men alla gör inte det.

Vissa går under jorden – för att de inser att de inte kan återvända eller för att de helt enkelt tror sig få ett bättre liv här i Sverige. Grundprincipen må vara att ett nej är ett nej, men i realiteten har svenska politiker skickat ut dubbla budskap. Genom att se till att samhället ger stöd och hjälp har man gjort det lättare att leva i Sverige utan tillåtelse.

I ljuset av uppgifterna om att den misstänkte terroristen i Stockholm, Rakhmat Akilov, var en tidigare asylsökande som befunnit sig i Sverige utan uppehållstillstånd, har diskussionen om de avvikna blivit het. Vissa har till och med ägnat sig åt kollektivt skuldbeläggande på ett sätt som har stigmatiserat och förmodligen även skadat möjligheterna att greppa frågan i hela dess komplexitet.

Men enögdheten kommer i flera former. Samtidigt som de flesta oroar sig över förekomsten av ett skuggsamhälle, som riskerar att svälla ytterligare i omfång, kämpar vissa för att det ska vara helt upp till den enskilde om hen vill stanna i Sverige eller inte, och det alldeles oavsett vad utfallet i den juridiska processen har blivit. Detta trots att en sådan anda utan tvekan kan urholka asylsystemets legitimitet. Om utfallet i den juridiska processen inte ska spela någon roll riskerar hela asylrätten på sikt att falla.

Likväl vill vissa gå mycket långt. Aktivisterna i nätverket Ingen Människa är Illegal bedriver exempelvis opinionsbildning för att alla som vill ska få stanna oavsett vad prövningen har kommit fram till. De hjälper även gömda och papperslösa på olika sätt, för att på så vis göra det lättare att leva i Sverige utan tillåtelse. Nätverket, som finns i bland annat Östersund, Umeå och Stockholm, anser nämligen att utvisningsbeslut per definition är felaktiga, eftersom alla som vill ha permanent uppehållstillstånd har moralisk rätt att få det. Ingen Människa är Illegal vägrar att använda uttrycket illegala invandrare, för som de ständigt upprepar – ingen människa är illegal.

I dag, när det beräknas finnas omkring 12 000 personer som har gått under jorden samtidigt som Migrationsverket uppskattar att 50 000 personer kan avvika fram till 2021, är det perspektiv som nätverket företräder svårt att försvara, men Ingen Människa är Illegal har genom åren haft en inte obetydlig uppbackning. På sätt och vis är detta inte konstigt, eftersom lokalgruppernas sociala insatser har gjort skillnad för personer som lever i stor utsatthet. Nätverket har fått både Stig Dagerman-priset och Ordfronts demokratipris. År 2004 tilldelades Ingen Människa är Illegal även Miljöpartiets mångfaldspris.

Miljöpartiet har ställt sig i främsta ledet även på andra sätt. I partiets alltjämt gällande partiprogram som antogs 2013 skrev man in formuleringen "ingen människa är illegal", som en övertydlig blinkning om att MP minsann stod på aktivisternas sida. I programmet framhåller MP även att ingen ska tvingas leva som papperslös samt att "tvångsavvisningar ska användas oerhört restriktivt".

År 2009 delade en grön fond, som MP-politikern Yvonne Ruwaida låtit grunda, ut en ganska god slant till Ingen Människa är Illegal. "Ingen i Sverige borde behöva gömma sig", förklarade Ruwaida i en kommentar (Dagens Nyheter 5/6 2009). Synsättet överlappade aktivisternas och Ruwaida var ingalunda ensam om att inta denna hållning.

Nätverkets humanitära arbete har prisats och uppmuntrats, trots att den politiska agendan alltså har gått ut på att aktivt trotsa svenska regelverk och myndigheter. Detta kan sägas vara ganska kännetecknande för den kluvna inställning som har fått råda när det gäller avvisningar.

När detta skrivs har MP suttit i regeringsställning i två och ett halvt år. Avvisningarna har under denna tid fungerat dåligt, men förhoppningsvis kan det nu bli ändring på den saken. Visst måste effektiviteten bli större, men vad man kan önska är att insatserna för att åstadkomma detta inte enbart ska bli av repressiv karaktär, eller felaktigt utformade på grund av det rådande uppjagade stämningsläget.

Organisationer som Röda Korset, som för övrigt har skrivit en hel rapport om hur rutiner och insatser när det gäller återvändande kan förbättras, har relevanta perspektiv att tillföra. Varför inte lyssna även på det örat när åtgärdspaketen utformas.

Petter Bergner
petter.bergner@mittmedia.se