En sjukvård av hög kvalitet förutsätter att det finns en kompetent personal, och när kunskapsläget förändras och nya behandlingar introduceras gäller det att hänga med. Därom kan alla enas, men likväl har det varit svårt att komma vidare med frågan om läkares kompetensutveckling.

Under grundutbildningen och även tiden som AT- respektive ST-läkare finns det tydliga kontrollstationer och förväntningar, men därefter råder i princip frivillighet. Både Sveriges läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet driver frågan om att staten ska styra upp situationen. Kraven är inte nya, men inget tycks hända.

I juni larmade Läkarförbundet på nytt om att möjligheterna till kompetensutveckling är för dåliga och för skiftande (DN 26/6). Förbundets senaste fortbildningsenkät vittnar också om en utveckling som borde oroa. Antalet dagar med extern fortbildning har minskat och Region Jämtland/Härjedalen ligger näst sämst till, om man får tro Läkarförbundets enkät.

Även på lokal nivå har Läkarförbundet drivit frågan om kompetensutvecklingen, och Region Jämtland/Härjedalen har också infört ett IT-system där personalens utbildningar ska läggas in löpande. Än är alla uppgifter inte inmatade, men när så är fallet kommer en mer detaljerad och tydlig bild förhoppningsvis att framträda. Sedan återstår det dock att tillgodose de behov som finns, och sådant kostar pengar. I alla fall om ambitionsnivån ska höjas.

Just kostnadsaspekten brukar lyftas fram som en bromsande faktor i sammanhanget. När ekonomin är kärv prioriteras själva produktionen, och fortbildningen riskerar att komma i andra hand. Men om läkare inte får rimliga förutsättningar att uppdatera kompetensen kan detta givetvis få negativa konsekvenser på sikt. Att skicka i väg patienter som egentligen borde kunna få behandling lokalt till Umeå eller Uppsala, kostar givetvis också pengar. Och det gör felaktiga behandlingar också. De risker som byggs in i systemet måste helt enkelt följas upp.

Regeringen borde inte låta de nationella skillnaderna som i dag finns bestå. Vi kan inte acceptera en situation där de regioner och landsting som har svag ekonomi riskerar att halka efter, och där patienterna riskerar att bli de verkliga förlorarna. I ett läge när en stor del av svensk hälso- och sjukvård utförs av privata vårdgivare, och där stafettläkare har blivit ett stående inslag, måste vi ha ett system som förhindrar att fortbildningen blir eftersatt på grund av besparings- eller konkurrensskäl.

Det är dags att gå vidare med idén om en nationell reglering i form av en föreskrift, skall-krav som inte går att nonchalera. Det bör helt enkelt införas krav om obligatorisk fortbildning, så att såväl privata som offentliga arbetsgivare blir tvingade att ta tag i frågan. Formerna för själva fortbildningen får givetvis anpassas efter de skiftande behov som finns, men förväntningarna måste vara tydliga. Och det räcker nog inte att bara ställa krav och följa upp att de efterlevs. En uppstramning förutsätter sannolikt att staten skjuter till resurser, pengar som i sådana fall måste fördelas ut i hela den vårdsektor som kommer att beröras.

Socialminister Annika Strandhäll (S) bör, som ett första steg, låta Socialstyrelsen arbeta fram ett förslag, som sedan kan diskuteras och slipas till. Frågan har redan vilat alltför länge.

Petter Bergner
petter.bergner@mittmedia.se