Annons

Annons

Annons

Annons

”Jag vill hitta vem jag är i min renaste form” – Camilla Wolgers använder konsten för att nå sitt inre

Camilla Wolgers växte upp med doften av terpentin och blöta oljemålningar i hela huset. Men det var inte förrän hon själv fyllde femtio som hon sökte in till konstskola och tog måleriet på allvar.

"Jag har alltid älskat måleri. I tonåren tecknade jag men sen blev det ett längre uppehåll. Men nu är det en ny vår som sveper in på något vis", berättar Camilla Wolgers.

Bild: Lina Johansson

Annons

– Jag kom in på den legendariska Gerlesborgsskolan i Bohuslän och de två åren där var bland det bästa jag gjort. Jag hade inga förväntningar på mig själv, mer än att det var något jag ville göra och det var nog första gången i livet jag känt så, säger Camilla.

Camilla är uppvuxen på Lidingö i Stockholm men redan som barn förälskade hon sig i Jämtland. Som treåring kom hon till Strömsund för första gången tillsammans med mamma Kerstin och pappa Beppe Wolgers. Idag hyr hon ett litet hus ute på Öhn i Strömsund, bara några hundra meter från gården där hon tillbringade sina barndoms somrar.

– Jag kände redan som barn att jag hade fötts på fel plats. Jag är ingen stadsmänniska och har aldrig trivts i den miljön. Jag längtade alltid till Jämtland och när jag var tretton år åkte jag upp hit själv för att fira jul, säger hon.

Annons

Annons

Camilla berättar att hon alltid känt sig harmonisk i Jämtland. Och att närheten till naturen ger ett lugn och en känsla av att ”vara i ingenting” som hon beskriver det.

– När jag var sju år skrev jag en dikt som heter ”En duva till exempel”. Den handlar om att tänka på ingenting. Du vet det där tillståndet man kan hamna i när man inte tänker på det man har framför sig och inte heller detsom har hänt. Man bara är i stunden och njuter av det. Dit kommer jag ibland när jag är i naturen. Men också när jag målar, säger hon.

"Jag vill hitta vem jag är min renaste form genom konsten. Jag vill göra av avtryck för jag har något att berätta. Men jag vill inte vara verbal. Jag har varit det under så många år", säger Camilla.

Bild: Lina Johansson

Dikten blev grunden till en utställning som Camilla satte upp i Hackås under våren. Det började med att hon klistrade upp texten i ateljén. Sen målade hon tavlorna utan att egentligen tänka så mycket på dikten men till slut insåg hon att det fanns en röd tråd i måleriet.

– Det där med att tänka på ingenting kommer till mig även då jag målar. När jag målade märkte jag också att bilderna handlade om denna känsla - att vara i ingenting - och om platser som är starkt förknippade med det, berättar Camilla.

Under större delen av sitt liv har Camilla förknippats med annat än måleri. I många år drev hon Beppe Wolgers museet i Strömsund samtidigt som hade småskaligt jordbruk och födde upp både får och grisar.

– Det är intressant att jag är född och uppvuxen i en miljö som jag inte kände mig hemma i. Jag har inga bönder och praktiska människor i min släkt. Men jag är glad att jag tidigt i livet bestämde mig för att gå min egen väg och lämna stadslivet. Det var som att vinna på lotto, säger hon.

Annons

Annons

"Jag kan lätt frambringa de här stunderna av nuet. Och det är framförallt naturen som tar mig dit. Att gå längs strandlinjen och känna dofterna. Jag är otroligt förälskad i utomhusmiljöer och känner alltid en längtan ut", säger Camilla.

Bild: Lina Johansson

Livet som bonde var en ständig övning i närvaro. Att leva i harmoni med naturen och anpassa sig efter årstidernas skiftningar blev både nödvändigt men också en viktig lärdom.

– När jag hade djuren var det enkelt. Det var bara att följa med i deras rytm. I oktober, november när det var mörkt och de var mindra aktiva fanns det tid för vila. Då kunde jag krypa upp jag i en fåtölj och läsa böcker. Och när det ljusnade i januari började jag planera inför ett nytt år. Då fick jag automatiskt nya krafter. Jag tror det här går att föra över på vilket liv man än lever. Livet är en ständig inandning och utandning som sker vare sig vi vill eller inte. Och vi kan bara förhålla oss till det. Det är en pågående rörelse. Ibland får vi energi men lika ofta behöver vi vila och återhämtning, säger Camilla.

Hon berättar också om intresset för taoismen som väcktes under konststudierna. Där fokus ligger på att vara en del av naturen istället för att betrakta den på avstånd. Vilket går hand i hand med det liv hon alltid levt utan att se kopplingen till denna uråldriga filosofi.

– Jag vill försöka få fler att förstå hur det känns att vara en del av naturen. Att uppleva naturen, lära känna dess väsen och att följa dess rytm. Och hur viktigt det är bli medveten om både sig själv, sin kropp och den plats man befinner sig i. Det är nog det jag vill uttrycka genom min konst, säger Camilla.

Annons

Genom måleriet har Camilla kommit närmare det hon kallar sitt sanna jag. Den hon är i sin renaste form. Utan lager och roller. Under hela sitt liv har hon levt med arvet efter sin far. I många år drev Camilla Beppe-museet och hon har berättat om sin pappas livsverk i olika sammanhang. Nu har hon fått möjligheten att leva sitt liv helt och hållet på sina egna villkor. Åter igen tillbaka på Öhn i Strömsund, den plats där allt började.

Annons

– Det är tredje gången jag är tillbaka. Först var det min barndoms somrar som jag tillbringade här. Sedan kom en lång period med mycket arbete och nu är jag här på nytt. Det ska bli intressant att se om jag kan vara här i mitt nya läge och inte leva i minnet. Jag var bara 21 år när pappa dog men genom måleriet känns det som jag kommit närmare honom. Särskilt nu när jag är tillbaka på Öhn igen, säger hon.


Lina Johansson

lina.johansson@mittmedia.se

Till toppen av sidan