På måndag kommer Stefan Löfven (S) att meddela till talmannen att inte han heller har fått ihop ett regeringsunderlag. Därmed har talmannen Andreas Norlén fått se en månad rinna iväg när först Ulf Kristersson (M) och sedan Löfven sonderat i ultrarapid.

I pratet med varandra kan det nog som bäst beskrivas som inte ens halvhjärtat. Och det har varit ömsesidigt oengagerat.

Det är uppenbart att varken Kristersson eller Löfven har varit intresserade av att prata politik med den andre utan det mesta har kretsat om spelet om förarsätet.

Inte heller har Stefan Löfven eller Ulf Kristersson visat någon innovationskraft eller djärva politiska bud med seriös uppvaktning av ett parti på motsatt sida blockgränsen.

Det som Löfven och Kristersson dock verkar ha haft som gemensam taktik, helt utan framgång, är att sätta press på Centerpartiet och Liberalerna. C och L ska skrämmas, skambeläggas och tryckas till en position som M eller S vill ha dessa partier i. Hittills har det fått motsatt effekt. C och L backar inte, utan upprepar inget som helst inflytande till SD och Stefan Löfven ska inte bli statsminister.

Kristersson hoppas på att C och L ska släppa fram en M och KD-regering när man själv inte vill sätta sig i den utsatta positionen med beroendeställning till SD. Här ökar M och KD pressen genom att spela ut budgetkortet.

Socialdemokraterna hoppas på att C och L ska komma krypande för att slippa utmålas som möjliggörare av SD-inflytande. Löfvens taktik tycks vara att vänta ut Alliansen i hopp om en implodering. Här får socialdemokraterna god hjälp av moderata kommunpolitiker i södra Sverige.

Den moderata revolten mot Kristerssons SD-riktlinjer innebär bland annat att Jimmie Åkessons sambo Louise Erixon blir kommunalråd i Sölvesborg. Bilderna där moderaternas Emilia Pilthammar skålar och gör tummen upp med Erixon med M och SD-loggor i bakgrunden höjer inte direkt C och L:s förtroende för moderat förmåga till gränshållning.

SD-budskapen från partisekreteraren Richard Jomshof och gruppledaren Mattias Karlsson efter valet pekar också på en radikalisering, och går i kontrast med Åkessons locktoner påpekar Ewa Stenberg i analys i DN. Vem i SD man lyssnar på drar också isär Alliansen.

För att sammanfatta läget; så länge det sonderas utan risk för nyval och utan någon större vilja från S och M att anstränga sig om annat än att C och L ska välja mellan pest och kolera så kommer vi kunna sondera oss till 2022.

Talmannen Andreas Norlén behöver bränna av några skarpa omröstningar i kammaren. Taktiken med nya långa och sonderingar har nått vägs ände.

Och här blir det avgörande vilken regeringsbildare som kommer i vilken ordning. Med en moderat talman lär Ulf Kristersson ha en extra liten fördel med två av fyra försök i det tjuvspel som väntar. Ett scenario kan se ut så här:

Ulf Kristersson har bundit sig hårt vid sin formell om frivilliga allianspartier i regeringen vilket innebär att bara KD är med. M+KD får nej av de rödgröna, men också av C och L som inte vill se allianssplittring genom en konservativ regering som är beroende av SD: Åkesson vill orsaka maximal splittring inom Alliansen och går från sitt tidigare löfte om att rösta nej till alla som inte pratar med honom och röstar i stället JA.

Rösterna 154 JA mot 195 NEJ utlöser en intensiv stormflod av svekanklagelser från höger mot C och L.

Stefan Löfven tvingas mer eller mindre motvilligt fram av talmannen med en egen socialdemokratisk regering. Han försöker förgäves ge långtgående sista minuten-lockelser till C och L för nedlagda röster.

Rösterna 100 JA, 44 nedlagda (V + MP lägger ned) och 205 NEJ gör att en del som efter första omröstningen anklagade C och L för att vara "socialister" nu backar en bit. Samtidigt får C och L höra om svek för att man inte stoppar SD från inflytande.

Näst sista försöket och avgörande omröstning. Efter stor vånda tackar Annie Lööf (C) nej, eftersom att vara det parti vars röster de facto varit helt avgörande för att först blocka Kristersson och sedan Löfven innebär att man kan räkna med omedelbar politisk hämnd. Svinhugg går alltså igen. Till skillnad från Lööf (C) som blickar mot 2022 har Jan Björklund (L) inte något att förlora på att misslyckas. När Stefan Löfven (S) inser att det är Ulf Kristersson (M) som kommer att få fjärde och sista chansen hamnar Löfven i ett dilemma. Ska han stoppa Björklund, sedan vänta och se om det blir Kristersson eller extraval?

Med Björklund har Löfvens större chans att på sikt lirka upp Alliansen. V och MP inser samma sak.

Samtidigt får M och KD tillbaka den hårda passning man gav till C och L; rösta emot en borgerlig statsminister eller inte. Till sist röstar man nej i hopp om att Kristersson ska få sista försöket i runda 4.

Voteringen blir kaotisk men landar till sist i 51 JA (L och C), 144 nedlagda (de rödgröna) och 154 NEJ (SD, M och KD). Jan Björklund blir vald till statsminister i en L-regering och bjuder in alla partier utom V och SD till breda förhandlingar för en tilläggsbudget till expeditionsministärbudgeten.

Trovärdigt eller inte? Talmannens nästa drag blir avgörande för hur det här unika läget i svensk politik ska lösas upp.

Tesen om en liten L-regering som den enda regering riksdagen kan tolerera skrev ledarsidan redan om 14:e september. Vi är betydligt närmare det scenariot i dag än då.

Samtidigt är många partier och partiföreträdare djupt osäkra i hur man ska agera i det här politiska läget, vilsenheten är stor och man mäter mängden svekdebatter olika handlingsalternativ medför i förhållande till sakpolitiskt inflytande.

Önsketänkande om hur andra ska agera är omfattande, samtidigt som misstron och ovilja att komma framåt alldeles för stor. Det är i den här terrängen som talmannens tågordning kommer att ha stor betydelse för utfallet.

En alternativ väg kan vara att talmannen Norlén bränner av Jimmie Åkesson i en andra runda för att låta Löfven misslyckas i den tredje för att sedan bana vägen för en solo-M-regering med Kristersson i den fjärde rundan. Samtidigt skulle det skada förtroendet för talmannen att släppa fram en regeringsbildare som sju partier definitivt säger nej till.

Det är dramatiska veckor som väntar. Sveriges politiska landskap för 2020-talet formas här och nu.