Institue of Statecraft är på många sätt en klassisk västlig tankesmedja. Den är registrerad i skotska Gateside som ligger mellan Edinburgh och Dundee, men har sitt huvudkontor i London

Den är fristående, politiskt obunden och ägnar sig åt internationella frågor och att förbättra statsförvaltning. En del av finansieringen har kommit från den brittiska regeringen. Ett av tankesmedjans delområden var ”Integrity Initiative”, ett programområde för att möta desinformation från Ryssland i Europa. Därför finansierade brittiska UD Integrity Initiative, enligt BBC, med ca 2,2 miljoner pund de senaste två åren för att motverka desinformation ”overseas”.

Även om Brexitomröstningen borde ha varit ett uppvaknande så skedde det egentliga uppvaknandet i Storbritannien först efter Salisbury-attacken. Det var då operatörer från GRU förgiftade avhopparen Sergej och hans dotter Julia Skripal med nervgiftet novitjok. Det var en klassisk rysk förgiftningsoperation, långt ifrån den första ens på brittisk mark. Men efter mordförsöket har ryska medier presenterat dussintals olika teorier för att skapa bilden av att ingenting är sant. Just att komma med den ena kittlande förklaringen efter den andra fick RT och Sputnik, som är ryska propagandans flaggskepp, större spridning i sociala medier än riktiga nyheter i riktiga medier.

Men brittiska UD:s projektpengar handlade alltså inte om Storbritannien, även om tankesmedjan på twitter uppmärksammat felaktigheter och märkliga uttalanden av brittiska konservativa politiker såväl som labourledaren Jeremy Corbyn.

Det handlade om att kartlägga, förstå och möta desinformation. Något som Ryssland gör på industriell nivå med långt större resurser än vad väst har att möta det. Samtidigt lever den gamla sanningen; att lögnen är tio gånger snabbare än sanningen.

Så vad är det konstiga med Integrity Initiative? Snarare att inte mer gjorts tidigare än att det görs. Och att britterna ägnat sig åt ”overseas” istället för att se vad som händer i det egna informationslandskapet.

Vem som gjorde det är under utredning. Institute of Statecraft har sin sida nedstängd under utredning av dataintrånget. Men de som tagit på sig det hela kallar sig för ”Cyberguerilla” och vill framstå som att man är en del nätverket Anonymous.

Det mesta talar för att det är ryska hackare med ett statligt uppdrag i botten, även om just den delen ännu alltså inte är helt klarlagd. Däremot kan vi konstatera det uppenbara nära samspel med ryska medier enligt känt mönster.

Någon gång under hösten 2018 skedde intrånget, och ett antal dokument hämtades från den brittiska tankesmedjan. I slutet av november började ryska statsmedier med sina publiceringar. Och det som skedde var så uppenbart en rysk informationsattack. En brittisk UD-talesperson sade till BBC som det var, och här borde historien dött:

”Den ryska statliga mediekampanjens mål är uppenbart. Det här är bara ytterligare ett annat exempel på rysk desinformation som syftar till att förvirra publiken och diskreditera en organisation som arbetar oberoende med att tackla hot från desinformation”.

Men det finns gott om nyttiga idioter, som medvetet eller omedvetet, väljer att spela desinformationen i händerna.

Därför blir institutets tweet om labourledaren Jeremy Corbyn en stor grej i Storbritannien efter att ryska medier tryckt hårt på just Corbyn. Att institutets twitterkonto kritiserat även Torypolitikers förhållningssätt till Ryssland lämnas åt sidan när bilden ska sättas och få vänsterns nyttiga idioter att sparka reflexartat.

Och nu börjar historien leva sitt eget liv och röra sig mot att det ska handla om ett ”MI6-nätverk”. Detta på grund av att chefen Chris Donelly har militär underrättelsebakgrund. Det är självklart smart att ge sig på kopplingen militär bakgrund och få det att framstå som att det är en ”militär underrättelsetjänstoperation”.

För det är hos militär och säkerhetspoliser verksamma under Kalla kriget som kanske den bästa kunskapen och förståelsen finns för hur de ryska metoderna att påverka väst fungerar. Även om tekniken med internet är ny så är mönstren väl kända. Genom att exkludera alla med den bakgrunden från offentligheten så kommer västs förståelse att ta steg bakåt.

Att Ryssland använder tankesmedjor som sina tjänsters frontorganisationer gör ju att det är ännu enklare att utmåla en västlig tankesmedja som en ”front”.

I klippet nedan kommenterar Donelly själv attacken med orden:

”Det här är inte ett problem som kommer att försvinna. Det här en fråga som kommer att bli allt mer viktigt som ett hot under det 21:a århundradet.”

Om det är delvis förfalskat och någon lagt till vissa namn, eller om det är en lista som någon gjort upp på tankesmedjans kontor kring vilka som borde ingå som koordinatorer i olika kluster utan att folk tackat ja är ännu inte helt klarlagt. Ledarsidan har sökt Integrity Initiative, men i skrivande stund ännu inte fått svar.

Men klart är att ett svenskt namn dyker upp.

Det är docent Martin Kragh, chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet på Utrikespolitiska Institutet, som nämns. Han har förnekat att han haft något uppdrag eller samarbete med Integrity Initiative. Efter veckor av skriverier känner han sig till sist nödgad att svara på anklagelsen:

”Jag tackade 2016 alltså nej till att vara med i Integrity Initiatives "nordiska kluster", och jobbar ej heller för MI6. Vet inte varifrån RT, Sputnik, och en del svenska kommentatorer får sin info ifrån, men de dokument som ryska hackers släppt är alltså missvisande.”

Kragh är inte ensam om att vara oförstående till varför han nämns. Ett annat namn på listan ”nordiskt kluster” kände inte ens till initiativet.

Det finns inget skäl att misstro Kraghs förnekande, alla som varit inblandade på något sätt i Integrity Initiative har varit öppna med det. Orsaken är den enklaste tänkbara, det finns inget att dölja.

– Poängen med Integrity Initiative var att föra samman experter och expertis om Kremls informationskrigföring, och hjälpa till att exponera det till en bredare publik. Så det är inte konstigt att Kremls ”informationsvapen” (som RT:s chefredaktör själv benämner den egna kanalen) har gått till offensiven, säger Ben Nimmo till ledarsidan.

Ben Nimmo lämnade Statecraft 2016 för Atlantic Councils Digital Forensic Lab, men eftersom han är en tongivande internationell expert på just digitala forensiska undersökningar som blottlägger rysk påverkan är han ett självklart mål för den ryska informationskrigföringen.

I fallet Nimmo handlar det om Sputniks lögner. I en serie tweets i början av januari klär han av de ryska påståendena, som bland annat säger att han jobbar kvar på Statecraft. Hela tråden finns att läsa nedan.

– Vad vi nu ser är det gamla mönstret av att ”förtala och förstärka”, det har vi sett i många andra kampanjer. Okända hackare attackerar målorganisationen och läcker e-posten på näten, sedan hoppar Kremls media in med en mirakulös hastighet, förvränger innehållet för att få dem att se skandalösa ut och sedan förstärker meddelandet genom sina trollsupportrar. Vi såg det med antidopningsorganet Wada, det demokratiska partiet och Hillary Clintons kampanj och vi ser det nu med Integrity Iniative, säger Ben Nimmo.

Nimmo kunde också ha nämnt Svenska Riksidrottsförbundet som i våras attackerades i samma större kampanj som Wada, kampanjen att tvätta rysk dopad idrott ren genom att misstänkliggöra andra länder. RF:s dopningsprogram hackades av en GRU-grupp och ryska statsmedier gick till attack. Svensk medierapportering klarade inte av att säga vad det handlade om, innan den här ledarsidan konstaterade det uppenbara.

Läs mer: Oroväckande att RF och medier inte pratar klartext om angreppet

Tillbaka till Integrity Initiative. Det finns två eller om man så vill tre olika mål med kampanjen som går att skönja. Den första och mest primära måltavlan är själva tankesmedjan Statecraft och dess Integrity Initiative som ska lamslås och undermineras.

- Effekten har blivit att förståelsen för vad Initiativet gör har blivit förvrängt, uppmärksamheten har också vänts från Kremls egen informationskrigföring. Men det har inte varit en odelad framgång, eftersom propagandan har varit så inkompetent och klumpig att det gjort att framför allt Sputnik framstått som löjlig och oprofessionell, men den har möjliggjort för Kremls troll och supportrar att ta det vidare, konstaterar Ben Nimmo.

Sedan är det de individuella experterna, alltså enskilda personer, där man kan öka trycket i misstänkliggörandet, som i fallet Martin Kragh som vi återkommer snart till.

Det tredje är en signal till andra, både individer och organisationer, ”tänk er för nu om ni tycker att det är värt att ägna er åt de här frågorna”. Självcensuren och oro i organisationer som inte förstår gör att andras arbete kan stoppas innan det börjat.

Jag har personligen mött journalister i Sverige och andra länder som sagt att de inte vill ge sig på de här frågorna för att ”man orkar inte med den här skiten”. Jag har träffat experter som sitter med material som man tvekar publicering av för vad konsekvensen blir. Jag har mött tankesmedjor som efter stämningar funderar på om man verkligen ska titta på påverkan igen.

En som beskrivit mekanismen väl är en namne, men ingen släkting. Författaren Sofi Oksanen skriver i en essä i UpNorth ”What It’s Like To Write About Russia”:

”Trakasserier som det här är en typ av trollning, ett operationssätt i fältet psykologisk påverkan. Förföljelser av den här typen fungerar också enligt de grundläggande principerna för aktiva åtgärder från den gamla Sovjettiden: att plantera ett frö av misstänksamhet är tillräckligt för att skada både rykte och förtroende för den drabbade. För att inte nämna att hotet om en rättsprocess, oavsett anledning, placerar måltavlan på defensiven och handikappar möjligheten att agera, vilket är själva syftet med trakasserier av det här slaget.”

Det börjar som krusningar på nätets träskvikar, men svallvågorna kommer att med tiden ta sig in på landets största kultursida när attacken på Martin Kragh lyfts av kulturchefen Åsa Linderborg på Aftonbladet.

Så här ser det ut steg för steg under december och januari. Det är små nätverk som genom rundgång och ”oheliga” allianser mellan extremkanterna som får fart på anklagelserna mot Kragh.

Först ut, som ledarsidan hittat, är Anders Romelsjö som på sin blogg redan 3:e december lyfter att Martin Kragh nämns i det nordiska klustret. Romelsjö är sedan inne på twitter och kommenterar Kraghs tweets med länkar till bloggen. En punktmarkering.

Anders Romelsjö är ingen okänd spelare i det ryska internationella informationskriget. Genom organisationen ”Swedish Doctors for Human Rights” har Romelsjö bidraget till att sprida konspirationer om bland annat Vita Hjälmarna i Syrien och påståenden om att Assadregimen inte begått kemvapenattacker. Den här svenska läkargruppen har använts av ryska UD:s talesperson såväl som Syriens FN-ambassadör, för att inte tala om ryska statsmedier och pro-ryska publikationer på både den konspirativa höger- och vänsterkanten.

I grupperingen finns även dokumentärfilmaren Maj Wechselmann med i ett redaktionsråd. Hon kommer senare att på sin Facebooksida både dela Carl Meurlings artikel (se nedan) 22:a december och kommentera den i stödjande ordalag.

16:e december skriver miljöpartisten Hans Wåhlberg ett långt blogginlägg där Martin Kragh och Integrity Initiative ingår.

19:e december har Internationalen en lång artikel om Integrity Initiative där Martin Kragh pekas ut. Internationalen har till dags dato 17 artiklar som nämner Martin Kragh. Ytterligare en till om Martin Kragh och Integrity Initiative publiceras den 18:e januari.

Internationalen är trotskistiska Socialistiska Partiets organ.

För transparens: Jag har fem omnämnanden vid en sökning på Internationalen. En av dessa är skriven av Tord Björk (som dyker upp strax i det här kapitlet) och där jag pekas ut som en del av det ”Mobbningsindustriella komplexet" mot Ryssland.

22:a december tar Skånska Dagbladet in en märklig debattartikel av affärsmannen Carl Meurling. Meurling avslöjades 2016 av Aftonbladet för att ha försökt påverka SD i rysk riktning efter att ha lärt känna den dåvarande riksdagsledamoten Erik Almqvist, numera boende i Ungern.

Meurling erbjöd SD finansiellt stöd, som aldrig togs emot. Meurling var vid publiceringen VD för ett bolag som enligt Aftonbladets rapportering vunnit upphandlingar i Ryssland värda miljardbelopp och hade då tre banker som finansiella partners, samtliga under EU:s sanktioner efter den olagliga annekteringen av Krim. Företagets styrelseordförande Gerard Lopez har enligt AB:s rapportering sagt att han var vän med Putin. Bolagets ryska huvudägare förekom även i de läckta Panamadokumenten, som avslöjar offshorebolag skapade för att undgå insyn och beskattning.

I debattartikeln slår Meurling vilt omkring sig med anklagelser där huvuddelen handlar om Martin Kragh och Integrity Initiative. Artikeln kommenteras av två personer i Skånska Dagbladets kommentarsfält, en av dessa är en vänsterpartist och tidigare professor* på SLU som heter Lars Drake.

För transparens: Även jag finns med på ett icke namngivet hörn i artikeln, med grova felaktigheter.

* Efter textens publicering har det påpekats att korrekt titel är att Lars Drake var docent på SLU samt under en period var adjungerad professor vid en institution på SLU. Drake har inte heller varit verksam på SLU i flera år.

6:e januari skriver Lars Drake själv på Synapze om anklagelserna. Det är en del i en längre drapa. Lars Drake är ingen okänd spridare av Kremls narrativ i sociala medier och på bloggar. Han satt också i Svensk-Ryska vänskapsföreningens första styrelse. Den 9:e januari skriver han igen efter att ”Aktivister för Fred” gått ut med ett pressmeddelande dagen innan.

En som är drivande i Aktivister för Fred är Tord Björk, även med i Jordens Vänner och medverkar i Internationalen. Han är också en välkänd aktör för de ryska berättelserna. Organisationen ”En värld utan Nazism” pekades tidigt ut som en rysk frontorganisation av estniska säkerhetstjänsten. Där var Tord Björk talare på ett evenemang. Organisation lade grunden för narrativ om nazisterna i Ukraina, ett narrativ som användes framgångsrikt under det ryska angreppet 2014.

Tord Björk har också varit talare på det ockuperade Krim. Hans kontaktnät i Miljöpartiet ska inte underskattas, särskilt inte i gruppen missnöjda gröna röster som är på kant med partiledningen.

Nästa steg är att Tord Björk medverkar i en debattartikel i Dagens Arena 10:e januari som nu för in ett ryskt propagandasignalord: ”McCarthysim”. I trollvärlden är det ett genomgående tema att anklaga andra att vara McCarthy, en brännmärkning som man då hoppas ska bidra till att tystna den röst som man anser är misshaglig.

Ingressen ställer frågan: ”Har Utrikespolitiska institutet (UI), Uppsala universitet (UU), näringslivets Frivärld och Atlantic Council blivit värdar för en växande McCarthykampanj mot freds- och miljörörelsen? undrar sju representanter för freds- och miljörörelsen.”

För transparens; undertecknad har skrivit en brief för tankesmedjan Frivärld inför valet samt medverkat i Frivärlds antologi Trolltider 2016. Dessutom kommenterar Frivärlds tf chef, doktor Oscar Jonsson aktuella säkerhetspolitiska frågor i Podd72 återkommande.

Bland signatärerna finns medlemmar i både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ett namn dyker upp igen, Hans Wåhlberg. Ett namn sticker ut lite extra, det är förra språkröret Per Gahrton. Även om Kragh inte är huvudsaklig måltavla för texten får han en släng och blir omnämnd. Igen.

24:e januari är det så dags för den ökände desinformatören med de många namnen att träda in i handlingen.

Det handlar om personen som använt sig av namn som Alexander Fridback, Martin Dahlin, Egor Putilov och Alexander Yarovenko. Desinformatören blev rikskändis när han som politisk sekreterare, rekryterad av Kent Ekeroth, i riksdagen skrev falska debattartiklar under falskt namn med innehåll som syftade till att skapa bråk och polarisering som gynnade Sverigedemokraterna. Idag är han verksam på en konspirativ nättidning närstående Kent Ekeroth.

Egentligen är inte Martin Kragh måltavlan i texten, utan MSB:s enhetschef Mikael Tofvesson. Genom att begära ut all mejl så har nu ”Putilov” fått tag på en mejlkonversation mellan Tofvesson och en person där Kraghs namn nämns. Det räcker för att spinna på. Anklagelserna om Integrity Initiative vävs in i texten.

För transparens; Även jag nämns i texten, för att Martin Kragh och jag har varit med i samma Facebookgrupp som diskuterat påverkan, framför allt rysk sådan

Än så länge är det lite ”usual suspects” med något undantag. Rundgången i de här små grupperna är inte större än att överlappande lopar kan göras både i extremhögern och i extremvänstern.

Det är inte första gången Kragh fått uppleva det här kretsloppet där extremerna möts.

Det finns som sagt var ett genomgående mönster. Den som lyfter upp frågor kring hur rysk påverkan sker i praktiken och bidrar till ny kunskap blir en måltavla. Ju jobbigare det är för Ryssland, desto hårdare metoder har använts. Den här texten handlar om Integrity Initiative och framför allt Martin Kragh. Mest kända fallet är trakasserierna mot den finländska YLE-journalisten Jessikka Aro. Men det finns fler fall.

När det gäller Martin Kragh började det hela i januari 2017 när han tillsammans med Sebastian Åsberg publicerade en vetenskaplig artikel om rysk påverkan: Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case i den ansedda tidskriften Journal of Strategic Studies.

Det finns en röd tråd bland de som 2018-2019 nu ger sig på Kragh, de har fått sina affärer blottlagda. Rapporten tog upp fallet Egor Putilov, ekonomiska affärer (som Meurlings) och olika grupper och personer som sprider rysk desinformation i offentligheten. Bland dessa nämndes Aftonbladet Kultur, utan att namn på skribenter pekades ut.

Efterdyningarna handlar mest om Aftonbladet Kultur i Sverige, något som noteras av journalisten Kalle Kniivilä på bloggen Glasnost (idag är Kniivilä anställd av Utrikesdepartementet, han hann knappt hinna packa upp som pressråd i Moskva innan han utvisades. Nu stationerad i Kiev) som tycker att debatten missar poängen:

”Det centrala i Kraghs och Åsbergs vetenskapliga artikel är nämligen inte vad enskilda personer har skrivit i Aftonbladet och varför. Artikeln är ett försök att utifrån publiceringar i kända ryska propagandakanaler (framför allt Sputnik) slå fast vilka berättelser om omvärlden de ryska makthavarna vill föra fram, och därefter granska vilka andra medel förutom öppen propaganda som används för att sprida och stärka dessa berättelser. Publiceringarna i Aftonbladet fungerar då i första hand som exempel på vilken legitimitet dessa berättelser och påståenden har fått i etablerade svenska medier.”

Det blev förstås livat med Aftonbladet Kultur. Drevet satte igång och i förtalskampanjen fanns okynnesanmälningar för forskningsfusk.

Bland anmälarna fanns föga förvånande bland andra Egor Putilov, Carl Meurling, Maj Wechselmann och Lars Drake.

De här anmälningarna användes som slagträ för att misskreditera forskningen och rapporterades av bland andra Internationalen. De första anklagelserna om oredlighet i forskning kom från två anställda på Umeå Universitet som har en podd. En av poddarna har för övrigt medverkat i just Internationalen med bild och text.

Argaste kritikern är kanske dock Åsa Linderborg som kallar rapporten för ”skamlös och ful” och att ”för Kragh verkar det här vara personligt. För oss andra är det principiellt.”

Det principiella och det personliga tycks Linderborg ha blandat ihop 2019, men vi kommer till det i kapitel 8.

Någon oredlighet i forskning finner inte Uppsala Universitet. Men anmälningarnas grund är mindre viktig när det kan användas som svartmålning och tvingar den drabbade på defensiven.

Dessutom kan man hela tiden återkomma till anmälningarna som ett sätt svartmåla personen. Att det är Egor Putilov och Carl Meurling som anmält behöver man inte berätta.

När Kalla Kriget avslutades så minskade svenskt intresse att förstå landet på andra sidan Östersjön. Ryssland hamnade i bakvattnet på 90-talet när EU och den eviga fredens paradigm i slutet av historien lockade och världen öppnande sig. Med sjunkande intresse minskade utbildningarna i språk såväl som rysk kultur och samhällsliv. En av de få som disputerat på Ryssland på Handelshögskolan under 00-talet är just Martin Kragh. Som ansvarig för Rysslands- och Eurasienprogrammet på Utrikespolitiska Institutet är han en av de i Sverige som kan Ryssland bäst, tillsammans med bland andra FOI:s Rysslandsanalytiker.

Men de flesta Rysslandskännarna är betydligt äldre, och i den yngre generationen är det tunt med återväxten. Det innebär att i arbetet att bygga upp Rysslandskunskap i Sverige så kommer Kragh under en längre tid att vara nyckelaktör. Som forskare verksam i öppenhet så finns friheten att ägna sig åt olika aktuella och viktiga frågeställningar efter eget huvud.

Just den akademiska friheten och den intellektuella höjden får sina fiender när budskapet inte blir populärt. Genom att sätta ljuset på aktiva åtgärder och hur det går till i praktiken har Kragh kommit för nära ryska arbetsmetoder. Det blir alltså av betydelse att sänka hans trovärdighet, och helst få honom att ägna sig åt mindre ”farliga” ämnen för Ryska Federationen. Det ska helst inte byggas ny kunskap till kommande generationer rysslandskännare i just det här området.

Det här är ett sätt att förstå varför som det här sker på en strategisk nivå. Och varför det ligger i Ryska Federationens intresse att slå undan benen på Rysslandsprogrammet på Utrikespolitiska Institutet.

Det är i februari som attackerna på Martin Kragh spinner loss totalt.

5:e februari publicerar två av Aftonbladet Kulturs återkommande medarbetare Aleksej Sachnin och Johannes Wahlström en lång text om Martin Kragh och Integrity Initiative där Kragh målas ut som MI6-agent. Kragh ska ha varit den ”brittiska militära underrättelsetjänstens hemliga agent” som agerar i det dolda. Publiceringen sker i Novaja Gazeta. På ryska för en rysk publik.

Det här uppmärksammades först i svensk press av Expressens kulturredaktör Karin Olsson.

Sachnin har tidigare också gjort jobb för RT, som ledarsidan uppmärksammat i texten ”AB Kultur + RT = Sant”. Johannes Wahlström har varit involverad i Wikileaks och är son till ökände antisemiten Israel Shamir, som var Rysslandsansvarig för Wikileaks.

Samme Shamir har varit verksam i nätverk där även Manuel Ochsenreiter, Nya Tiders bombmisstänkte skribent funnits.

6:e februari skriver Shamir vad som får betraktas som ett grovt hot mot Kragh när han delar artikeln, förutom att förutspå att Kragh kommer att bli Persona Non Grata i Ryssland konstaterar Shamir att det inte finns utrymme för kompromisser i kampen och att ”Martin Kragh är den största fienden till Ryssland i norra Europa, efter Carl Bildt. Kom ihåg detta namn.”

Delningen gillas av ”den älskade sonen” Johannes Wahlström och ”vännen” Aleksej Sachnin.

7:e februari slår Åsa Linderborg till på Aftonbladet Kultur. Borta är det principiella. För nu ska Kragh få Säpo på sig för ”delaktigheten” i Integrity Iniative:

”Delaktig i den skandinaviska förgreningen av verksamheten har enligt läckta dokuments varit Martin Kragh, på Utrikespolitiska institutet, som under förment vetenskaplig dräkt bland annat brännmärk den Nato-kritiska fredsrörelsen. Martin Kragh har själv i en tweet avfärdat påståendet, så hans ord står mot ord tills saken har utretts vidare av svenska medier och säkerhetspolis. (Och Kraghs arbetsgivare, kan man tycka.)”

Det får ses som rätt anmärkningsvärt att en kulturchef ropar på att Säkerhetspolisen ska utreda en forskare. Dessutom för en fråga som från början till slut bär alla klassiska kännetecken av rysk påverkansoperation. Inte ett ord heller om att Linderborgs skribenter framfört påståenden om att Kragh är MI6-agent i rysk media, inte ett ord om att de som tidigare uppmärksammat påståendet om Kragh och Integrity Initiative i Sverige har en sak gemensamt med Linderborg. De har alla ett horn i sidan på Kragh.

Men fram till 7:e februari har påståendet cirkulerat i marginella konspirationskretsar i extremhögern och extremvänstern, med en del mindre omdömesgoda debattpubliceringar. Men när Aftonbladet Kultur väljer att låta ovan nämnda Johannes Wahlström, som enligt Expressen även jobbat åt RT liksom Sachnin, tillsammans med Mattias Göransson från Filter, attackera DN:s publiceringar kring ”ryska hot” samma dag kan inte Linderborg låta bli att lämna det principiella för det personliga.

Med uppmaningen i rubriken ”Svenska medier måste hålla rent framför egen dörr” ägnas den sista bärande delen till att kräva att Säpo ingriper mot Utrikespolitiska Institutets forskare.

Det är svårt att inte tänka att Åsa Linderborgs uppmaning skulle kunna ha handlat om Linderborg själv och hennes arbetsgivare. Tänk om någon i svensk press skrivit:

”Delaktig i spridandet av ryska påverkanskampanjer, både genom att upplåta plats åt RT:s medarbetare i de egna spalterna och i egna texter, har Åsa Linderborg, under förment journalistisk dräkt bland annat brännmärkt Nato-vänliga ambassadörer och oberoende forskare som inte ens tagit ställning för Nato. Åsa Linderborg har själv i texter avfärdat påståendet, så hennes ord står mot ord tills saken har utretts vidare av svenska medier och säkerhetspolis. (Och Linderborgs arbetsgivare, kan man tycka.)”

Föreställ er vilket liv det blivit! Spalterna i AB Kultur och i sociala medierna hade varit fyllt med ord som ”McCarthyism”, ”hot mot det fria ordet” och så vidare.

I Åsa Linderborgs principiella värld är skillnaden uppenbar på andras ungar och egna barn.

Läs fler texter där AB Kultur omnämns från ledarsidan:

AB-Kultur + RT = Sant

Oops, Linderborg did it again

Åsa Linderborg går själv på den ryska krigspropagandan

Ryska journalister och regimhot mördas med kulor eller gift, eller så fängslas de. De västerländska journalister och experter som på olika sätt blir misshagliga för Kreml drabbas än så länge ”endast” av ”aktiva åtgärder”.

Åtgärderna är ett batteri som bland annat inbegriper förtalskampanjer. En förtalskampanj börjar med ett frö för att så misstänksamhet, sedan växer det steg för steg genom att anklagelserna förflyttar sig upp i nätets trovärdighetshierarki. Från en obskyr blogg, till en vildsint debattartikel som borde refuserats i en lokaltidning, till extremrörelsernas sidor och vidare upp steg för steg innan det når Sveriges mest omtalade kulturredaktion i den största tidningen.

Om den aktiva åtgärden blir effektiv avgörs av hur du och andra reagerar. Blir man nervös som arbetsgivare och är orolig för kritiken, hur grundlös den än månde vara så gynnar det den aktiva åtgärden.

Det kan leda till som minst självcensur och som värst att den drabbade personen isoleras jobbmässigt och socialt, samt tvingas lämna sin tjänst. Att tysta den misshaglige kritikern (idag används också begrepp som deplatforming och superdoxxing för att beskriva en ökande trend som märks även utanför Kremls aktiva åtgärder) är ett mål i sig.

Om däremot omgivningen ser igenom vad som sker, ser hur anatomin är uppbyggd kring kampanjen och dess övergripande syfte så är det en vaccinering av motståndskraft. Genom att sluta upp och säga stopp och försvara den drabbade slås benen undan för den aktiva åtgärden. Det är därför som den här historien är viktig, varför den behöver berättas och varför fler behöver säga stopp.

Aktörer som hoppat på kampanjtåget, som nyttiga idioter, blir måhända generade av detta.

Samtidigt ska det understrykas att vi i vårt öppna samhälle får tycka att Putin är bra ledare, och man får tro att Ryssland inte utgör ett hot mot freden i Östersjön, och man får vara Natomotståndare.

Men det betyder inte att man kan räkna med att gå fri från kritik eller bli granskad för vilka argument man använder, var de argumenten kommer ifrån eller i vilka sammanhang man finns med i. För det har betydelse.

Och för att vara tydlig, det betyder inte att det är samma sak som att vara ”rysk agent” eller ”styrd av Kreml” eller att man har begått något olagligt. Däremot är begreppet som tillskrivs Lenin, nyttig idiot, passande här. En nyttig idiot är en person som går andras ärenden utan att känna till det, samtidigt som man tror att det är egna intressen som man står för. Den här texten nämner en rad nyttiga idioter.

Ben Nimmo får stå för den avslutande slutsatsen:

- Det är den första grundläggande nätsäkerhetslektionen, igen, tänk innan du klickar på något. Det här har lyckats därför att någon var oförsiktigt på nätet. Den andra lektionen är att aldrig underskatta Kremls propagandamaskin. Det är en fullspektrummaskin som använder allt från hackare till troll för att underminera vem som helst som kritiserar Kreml.

Martin Kragh har avböjt att kommentera den här texten.