Hur ofta hör vi inte att landsbygderna bara överlever tack vare bidrag och att det är i städerna som Sveriges stora värden skapas? Men är det verkligen hela sanningen?

Det är från landsbygdernas älvar och de öppna landskapens vindparker som den förnybara elen kommer, det är från gruvorna och skogarna som material till boende och infrastruktur kommer. Även städer behöver el och byggmaterial och det är på landsbygden som detta produceras.

En hållbar utvinning av naturresurser förutsätter att det finns en lokalbefolkning som arbetar med detta, och dessa invånare behöver fungerande service, infrastruktur, skolor och statliga tjänster.

Men för kommuner med liten befolkning och därmed litet skatteunderlag kan det vara svårt att se till att alla invånares behov möts, trots att många landsbygdskommuner har stora rikedomar i form av naturresurser. En anledning är att de får en mycket liten – om någon – del av de värden som naturresurser skapar.

I dag går den kommun där utvinningen av naturresurser sker miste om beskattningen. Vatten- och vindkraftverk, gruvor och skogsavverkningar förändrar miljön och hindrar ibland bygder från att erbjuda attraktivt boende eller natursköna naturupplevelser, men kommunerna får inte någon slags ersättning för dessa olägenheter.

Det är lätt att dra paralleller till ett kolonialt system, där centralmakten suger ut den resurstäta periferin, som inte tillskrivs något nämnvärt värde. Att vi ofta pratar om landsbygden som ”utanför” städerna eller att man åker ”ut” till landet från den centrala staden, blir en påminnelse om att landsbygden betraktas som en periferi och inte som en del av en sammanhängande helhet där alla delar behöver varandra och bidrar till hela landets välfärd.

Detta ojämna förhållande kan ta sig absurda uttryck. Som när Ragunda och Sollefteå, som är några av de kommuner som producerar mest vattenburen el i hela Sverige och därmed bidrar stort till statens intäkter, själva riskerar att bli utan vägbelysning på grund av nya kostsamma regler som dessa landsbygdskommuner med få invånare kommer att få svårt att ha råd med.

Om Sverige antog den norska modellen för återbäring på vattenkraft skulle det finnas goda chanser att de utan problem skulle kunna behålla alla väglysen; uträkningar visar att den modellen skulle kunna ge Ragunda ett tillskott på 193 miljoner kronor per år, vilket kan jämföras med de 900 000 kronor kommunen i dag får i bygdemedel.

I Åsele kommun fick det kommunalt ägda bolaget Åsele kraft betala 75 488 kronor i fastighetsskatt till statskassan för sina två vattenkraftverk 2018, medan Vattenfalls beräknade fastighetsskatt för sina kraftverk i Åsele beräknas att uppgå till 2 296 000 kronor 2019 – och inte en krona av detta går till kommunen.

De naturresurser som utvinns på Sveriges landsbygder är avgörande för hela landets utveckling. Men samtidigt som bygder påverkas stort av ingreppen får kommuner som Ragunda, Sollefteå och Åsele i stället betala för att de upplåter sin mark och sina älvar.

Samtliga riksdagspartier vill att hela Sverige ska leva. Ett sätt att minska klyftan mellan land och stad är att se till att företag beskattas där de har sin huvudsakliga produktion. Ett annat att införa lokal beskattning eller att ge lokalsamhället ersättning för nyttjande av naturresurser i bygden. Det är dags att våra beslutsfattare tar tag i denna fråga på allvar.

Terese Bengard, verksamhetschef, Riksorganisationen Hela Sverige ska leva

Magnus Strömberg, styrelseledamot, Riksorganisationen Hela Sverige ska leva

Fotnot: Artikeln publicerades först på Expressen Debatt