– När jag besöker en polisstation är det som att kliva in i en tidsmaskin, berättar den avgående litauiske chefen Kestutis Lancinskas för EU:s rådgivande mission i Kiev.

– För ett par månader sedan besökte jag en avlägsen polisstation. När jag klev in på stationen så sade jag wow, det var som att kliva in på min första polisstation i mars 1990 då jag inledde min poliskarriär. Ingenting hade förändrats, det var som det var för mig för 30 år sedan!

Tillsammans med en grupp europeiska journalister träffar jag Kestutis Lancinskas på hans sista vecka som chef för missionen som varit på plats sedan december 2014. Just erfarenheterna från att inlett sin poliskarriär i det unga Litauen och sedan varit med om resan till EU-medlemskap gör att han haft med sig en djupare förståelse för Ukrainas utmaningar.

Det här gör att jag har det lättare att förstå vad som händer i Ukraina, det gör också att jag ibland kan förutse vad som kommer att hända härnäst.

Det är en egenskap som bidragit till att underlätta Lancinskas jobb under 3,5 år för EU:s uppdrag i Ukraina. EUAM. som missionen förkortas, har kontor i Kiev, Odessa, Charkiv och Lviv. Dessutom finns ett mobilt team som reser runt, ett andra är på gång.

Arbetet handlar om att stärka institutionernas oberoende och implementera västerländska metoder i hela rättskedjan. Det här innebär arbete gentemot inrikesministeriet, polisen, säkerhetspolisen, åklagarmyndigheten, anti-korruptionsmyndigheter men även att stödja civilsamhället med journalister och antikorruptionsaktivister.

Missionens 300 medarbetare har sammanlagt utbildat 15 000 poliser, domare, åklagare och underrättelseofficerare. Men arbetet är ibland två steg fram, ett steg bakåt. Bristerna är omfattande, som att Ukraina saknar 5000 domare. Utmaningarna sitter också i attityder och korruptionen.

– Ukraina rör sig framåt, stundtals på kaotiska vägar. Men de senaste fem åren har man gjort mer än vad man gjort de senaste tjugo åren. Ukraina är ganska bra på strategisk nivå, det viktigaste nu är att implementera vad man bestämt.

Det är här som det oftast kan göra ont, och korruption kan sätta käppar i hjulet. Kestutis Lancinskas beskriver en rad olika utmaningar i detalj. Som att säkerhetstjänsten, KGB:s arvtagare SBU, behöver delas upp och få en parlamentarisk övervakningskommitté. Att det är viktigt att antikorruptionsdomstolen kan börja arbeta i höst och vågar ta sig an högprofilerade fall. Och så är det förstås korruptionen:

– Hela enheten för att utreda organiserad brottslighet fick sparken på grund av korruption.

Tillsammans med Kanada har EU bidragit med urvalsprocesser för att bygga upp en ny enhet. Det finns en överenskommelse om att inga från ”de gamla strukturerna” kommer att komma i fråga för rekrytering i ett försök att kunna starta om. Processen är både tuff och omfattande, men nödvändig för att få en ren omstart. Bara var tjugonde blir antagen.

Ukraina har också praktiska problem. Lönerna för polisen är så låga att poliser i västra delen av landet kan plötsligt ”ta ledigt” för att åka till Polen och plocka grönsaker och frukter. Det ger betydligt bättre betalt. Här understryker Kestutis Lancinskas att högra löner i sig inte räddar polisen från korruption, utan att det behövs andra värderingar än vad Ukraina haft tidigare.

– Vi introducerar ett system av värderingar i den nationella polisen för att bygga en organisationskultur. Att höja lönerna räcker inte som enda metod. Jag minns när man höjde den litauiska polisens löner 1995-1996, motivationen satt i tre eller fyra månader. Därför behövs det mer än bara pengar.

Det är också i den nationella polisen som arbetet gått som bäst. Den 130 000 stora styrkan som grundades så sent som 2015 är framgångssagan som framhålls. Här har dialogpolismodellen med svensk hjälp implementerats. Här är de västerländska värderingarna som starkast.

Det finns andra, mer avskräckande exempel, som till exempel riksåklagaren Jurij Lutsenko. Lutsenko är vald på sina politiska meriter, den juridiska och etiska kompassen är minst sagt anmärkningsvärd. Det är när samtalet kommer in på fallet med medborgarrättsaktivisten Kateryna Handzyuk, som dog i sviterna av en syraattack 2018, som ilska kan skönjas hos Kestutis Lancinskas .

Fem misstänkta har anhållits, och regionfullmäktiges ordförande i Cherson pekas ut som beställare för mordet. Men det som är anmärkningsvärt är hur Lutsenko publicerat utredningsmaterial före rättegång.

– Det han gör är inte normalt. Att publicera obduktionsprotokollet på en mördad medborgarrättsaktivist på sin Facebooksida är inte acceptabelt, varken etiskt eller lagligt.

En riksåklagare som lägger ut obduktionsprotokoll på en mördad går inte att föreställa sig i svensk kontext. Men exemplet illustrerar utmaningarna som Ukraina har och hur djupt det sitter. Det är en lång väg att vandra, samtidigt ska det påpekas att om man vänder blickarna bakåt så ser man förändringarna och att Ukraina gått långt på kort tid. Men takten måste fortsätta och helst öka.

Frågan är om den ukrainska befolkningen har tålamod i arbetet och om civilsamhället har fortsatt mod att pressa på, om institutionerna klarar av att rena sig själva från den förtärande korruptionen, om gamla invanda tankemönster kan brytas och om omvärlden har ork att fortsätta bistå med hjälp när Ukraina ber om det.

Alla de här sakerna måste sammanfalla för att Ukraina ska lyckas. Det är långt ifrån givet att så sker. Däremot måste vi i väst fortsätta att försöka att göra vårt yttersta även när det blir ett steg tillbaka.

Den gamle polisen från Litauen har sett ett land göra resan förut och har vetskapen att det går att göra igen. Det är en av insikterna som är värt att påminna om.