"Antalet detaljstyrande statsbidrag behöver minska. Då kan välfärden utvecklas så att den ännu bättre möter medborgarnas behov."

Anmäl text- och faktafel

Så skrev Lena Micko, dåvarande ordförande i Sveriges kommuner och landsting (SKL), i en debattartikel för lite drygt ett år sedan. Hon ville minska det mycket stora antalet så kallade riktade statsbidrag till kommunerna. Bara inom skolans område fanns det ett 70-tal.

Enligt Lena Micko styr dessa statsbidrag stora delar av kommunens verksamhet. De ger också en omfattande byråkrati. En medelstor kommun måste ha flera personer anställda bara för att kolla upp vilka bidrag som finns, söka bidragen och sedan redovisa till staten hur pengarna har använts.

Lena Micko var tidigare socialdemokratiskt kommunalråd i Linköping. Sedan i tisdags är hon civilminister i Stefan Löfvens S-MP-regering med ansvar för bland annat kommunerna. Hon efterträder Ardalan Shekarabi, som blir socialförsäkringsminister efter att Annika Strandhäll valt att avgå. Det blir nu mycket intressant att se om Lena Micko står fast vid de åsikter hon hade innan hon blev minister.

S-MP-regeringen har faktiskt redan minskat antalet riktade bidrag. I statsbudgeten för 2020 har fem olika statsbidrag slagits samman, vilket gör att antalet riktade statsbidrag till skolan nu därför bara är 65. Enligt finansminister Magdalena Andersson är detta bara början.

Det vore i så fall mycket bra. De riktade statsbidragen ger kommunerna stora problem. De skapar stor byråkrati, precis som Lena Micko skrev i sin artikel. De missgynnar också små kommuner, eftersom de ofta inte har råd att låta tjänstemän avsätta den tid som behövs för att söka och hantera bidragen. Stora kommuner får därför större andel av statsbidragen än de egentligen har rätt till.

Statsbidragen får också väldigt konstiga effekter. Det så kallade likvärdighetsbidraget för skolan betalas bara ut om kommunen ökar sina skolkostnader. Kommuner som effektiviserar förlorar därför bidraget. Kostnaderna får inte ens minska om elevunderlaget förändras. SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog skrev nyligen på sin blogg att en kommun blev återbetalningsskyldig på grund av att man hade lagt ner en förberedelseklass för nyanlända, som det inte längre fanns något behov av, medan en annan kommun fick betala tillbaka pengar för att en elev med särskilda behov flyttade från kommunen, vilket gjorde att kostnaderna minskade.

Inför riksdagsvalen lovar partierna reformer inom skolan och omsorgen, trots att det är kommunernas ansvar. Därefter vill ministrarna genomföra vallöftena när de hamnar i regeringen. Det här ger ofta kommunerna mer pengar, men till priset av ännu mer statlig detaljstyrning. Det vore bättre att rikspolitikerna ökade det generella statsbidraget och sedan litade på att partikamraterna ute i kommunerna använder pengarna på bästa sätt.

Så tyckte också Lena Micko när hon var kommunpolitiker. Det är bara att hoppas att hon tycker på samma sätt nu när hon blir minister, och klarar av, trots protester från sina ministerkollegor, att skrota många av de riktade bidragen och röja i den statliga kommunbidragsdjungeln.