Det är inte bra med stora klyftor i ett samhälle. Det skapar orättvisor och spänningar.

Å andra sidan måste det löna sig att arbeta – i annat fall vill alltför få göra det. Det måste därför finnas en skillnad i inkomst mellan dem som arbetar och dem som inte gör det.

Det här är en klassisk motsättning. Hur stor bör skillnaden vara mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar?

Riksdagen röstade för några dagar sedan igenom regeringens förslag att höja grundskyddet för pensionärerna. Det innebär en klar förbättring för dem som har allra lägst pension, bland annat dem som aldrig har arbetat eller bara arbetat en kort tid.

Men det innebär också att skillnaden mot de pensionärer som har arbetat fulltid hela sitt liv blir ännu mindre. En genomsnittspensionär som har arbetat i heltid i 40 år får i dag 13 500-14 000 kronor i månaden efter skatt. En pensionär som inte har arbetat alls eller bara lite får nästa år, med garantipension och maximalt bostadstillägg, några hundralappar mindre.

Så här har det blivit genom att garantipension och bostadstillägg för de sämst ställda pensionärerna ständigt har höjts, samtidigt som pensionärer som har jobbat heltid inte alls fått lika mycket i höjd pension. Klyftan mellan dem som har jobbat och inte har jobbat har därigenom blivit allt mindre.

Allt fler börjar nu ifrågasätta om detta verkligen är rimligt. Tanken bakom dagens svenska pensionssystem är ju att pensionen skall baseras på hela livets inkomster – ju högre inkomst, desto högre pension. Så blir det ju inte alls om pensionen för många som arbetat hela livet blir nästan lika stor som för dem som inte arbetat alls.

Socialdemokraterna lovade i fjolårets valrörelse att höja pensionerna för dem som har arbetat med ungefär 600 kronor i månaden. En höjning av pensionen 2021 "för vanliga löntagare", oklart hur stor, finns också med i Januariavtalet.

Denna höjning skall dock betalas via statsbudgeten, och inte via pensionssystemet. I praktiken skall det alltså skapas ett nytt statligt pensionssystem för "vanliga löntagare". Det känns mest som ett sätt för Socialdemokraterna att kunna göra partipolitik av pensionsfrågan, trots den breda politiska pensionsuppgörelse som finns mellan alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Denna pensionsuppgörelse gjordes 1994. Den ersatte ATP, ett pensionssystem som inte fungerade längre, bland annat eftersom medellivslängden hade ökat så kraftigt. Nu tycks även 1994 års pensionssystem delvis ha blivit föråldrat.

I det läget är det fel att lappa och laga med extrapensioner till "vanliga löntagare". I stället krävs ett helhetsgrepp. Partierna bakom pensionsuppgörelsen måste komma överens om att tillföra mer pengar till pensionssystemet så att pensionen inte ligger på mellan 45 och 50 procent av slutlönen, utan på runt 60 procent, som den gör i övriga Norden. Dessutom måste partierna komma överens om en rimlig nivå på hur mycket det skall löna sig att ha arbetat, det vill säga hur stora klyftorna skall vara mellan de pensionärer som arbetat hela livet och de som inte arbetat alls.