Egentligen var förhållandena på Östersunds skidstadion bedrövligt dåliga i onsdags eftermiddag. Ett grått dis, fuktig isande blåst, snö som var så blöt och mjuk att tävlingsspåret mest påminde om en surmyr.

Jag småfrös på betongläktaren tillsammans med ett tusental i publiken. Sämsta tänkbara alltså för en idrottsupplevelse. Dessutom hamnade svenskarna tidigt på bakhasorna åkmässigt.

Ändå var det en mäktig känsla att följa Martin Fourcades segerlopp. En skidskyttemästares återkomst.

Distanstävlingar i skidskytte har sin egen speciella nerv och dramaturgi. Individuell start och fyra skjutningar, det vill säga 20 skott och hårda villkor där varje missat skott ger en straffminuts tillägg.

En tävling som avgörs lika mycket innanför pannbenet som med åkstyrka. Var och en tävlar i sin egen bubbla.

Fransmannen Fourcade hade inte vunnit på 18 tävlingar. Nu verkade han dansa runt ovanpå snöslasket och sköt 19 av 20 träff. Inför sista skyttet visste alla att det handlade om seger eller inte. Han bommade ett skott men inte två.

En varm, välkomnande applåd tog emot honom på upploppet. Det kändes bra att få vara en del av den.

- Jag har krigat mot tankar och tvivel. Därför är den här segern en av de största i min karriär, sade Fourcade till ÖP-sport efter sin 77:e seger i världscupen.

För att förstå den magi skidskytte skapar både på läktaren live och framför TV:n hemma så måste man börja med betydelsen av en svart prick. Utan fallmål - ni vet den där vita luckan som faller ner över den svarta pricken när ett skott träffar - hade skidskyttet nog varit en sport utövad av några entusiaster vid sidan av de stora arenorna.

Nu är det precis tvärtom. Skidskytte fortsätter samla publik när intresset för andra skidsporter tappar, det finns anledning att fundera på varför.

Utmaningen att under så extrem fysisk ansträngning samla ihop den koncentration som krävs för att få svarta prickar att försvinna, med millimeterprecision i skyttet, kryper känslomässigt in hos oss i publiken.

När vi på betongläktaren jublar över varje träff på skjutvallen blir det i en känsla av befrielse. Det går på något sätt att förstå vilket tvivel och vilka demoner till och med en sådan mästare som Fourcade har att brottas med.

Just därför är det speciellt att uppleva en distanstävling i skidskytte.

Just därför drar jag gärna en parallell till en annan sport som ligger mig varmt om hjärtat.

Klockan var 13.00 i tisdags i lunchrummet på redaktionen. Livesändningen från skidstadion låg uppe i mobilen. Frågan var vilken idrottare som skulle få årets bragdmedalj.

Jag och sportredigeraren Patrik Sjödin höll tummarna hårt. Superorienteraren Tove Alexandersson var förhandsfavorit. Därmed sagt att vi inte var helt opartiska. Både Patrik och jag har kutat och åkt runt i olika skogsbackar för att leta orienteringsskärmar.

Men förstås aldrig någonsin varit i närheten av den nivå som Tove Alexandersson befinner sig på. På sju VM lopp i år har hon tagit fem guld och två silvermedaljer. Nu fick hon årets bragdmedalj. Vi jublade lite tyst framför mikrovågsugnen.

Gemensamt har de en extrem förmåga att kombinera fysisk ansträngning med den mentala utmaningen att inte vara rädd för att bomma. Att skapa sin egen bubbla att tävla i.

För Fourcade skiljer det millimetrar mellan svart eller vitt. För Alexandersson gäller att hitta rätt på några meter när. Dessutom går det numera som publik att genom små dataprickar på tävlingskartan se exakt var hon befinner sig på väg mellan kontrollerna.

Jag vill tro - från min subjektiva utgångspunkt - att orientering med affischnamn som Alexandersson och den nya tekniken att digitalt följa sportens dramatik i realtid kan bli vårt nya skidskytte som möter en storpublik.

Som gammal orienterare kan jag väl i alla fall få hoppas...

Läs mer

Hans Lindeberg: Offentliga avrättningar var ett folknöje - Rättegångspodden liknar en modern motsvarighet

Hans Lindeberg: Går det att göra om ÖFK:s fantastiska fotbollsresa med lagliga medel?

Hans Lindeberg: Redan för tre år sedan var frågan vem som ska betala för kaoset i Lillänge