Alla vi som inte för så länge sedan upplevde skåpet med bordsantennen och den fladdrande testbilden, och vi som förhoppningsfulla i spänd förväntan på en färgbild täckte skärmen med en nylonstrumpa, har fått vara med om ett tekniksamhälle i ständig utveckling i en hastighet som mänskligheten aldrig tidigare upplevt.

Den exploderande utvecklingen och de privilegierade ländernas förhöjda livsvillkor har fått avgörande följder. Klasskillnaderna har förstärkts och levnadsstandarden mellan de olika länderna och grupperingarna har gått isär i en allt snabbare takt. Fattiga länder befinner sig i en nerförsbacke på väg mot allt sämre levnadsvillkor.

Häromkvällen bjöds vi in till Nobelfest i Blå Hallen i sällskap med rosenkindade, högaktningsfullt upprymda reportrar som exalterat beskrev aftonens fantastiska meny och alla de tjusiga kreationerna, liksom mängden av ordnar som fladdrade förbi.

Vi fick inte bara höra om stora framsteg till mänsklighetens fromma utan också vara med om hur kronprinsessans kreation i hård konkurrens med sin lilla systers mästerverk till slut bedömdes som kanske vara den allra vassaste. Sverige blommade ut i hela sin prakt.

Ett lätt tryck på fjärrkontrollen skulle ha förflyttat en trött betraktare till grannkanalen och ett av de många uppsamlingslägren som visade oss hur tusentals flyktingar med uthungrade barn i lera och smuts, utan några som helst sanitära erbjudanden, inte vågar sova bland alla storråttorna som tar över på nätterna.

Sveriges Television delade generöst med sig insikten om att när det handlar om klyftan mellan etablissemanget och den övriga världen, så pågår den år efter år i samma oförminskade takt.

August Strindberg var han som tyckte synd om människan.

Bertil Paulson