I en nyligen publicerad debattartikel i ÖP beskriver Östersunds kommuns stadsarkitekt, kommundirektör samt chefen för samhällsbyggnadsförvaltningen hur de tillsammans med sina kollegor och kommunens politiker arbetar för en, i deras ögon, positiv stadsutveckling.

Detta inlägg var slutet på mitt förtroende för hur kommunen sköter frågor om stadsbyggnad och arkitektur.

Debatt: Vi arbetar för en hållbar utveckling och en bra livsmiljö i Östersund (18 december)

Gnistan till min debattartikel tändes dock tidigare, när jag i somras läste en ÖP-intervju med Östersunds kommuns mark- och exploateringschef, Bengt Gryckdal, angående protesterna mot Storsjö Strand. I sitt försvar av den höga exploateringen gjorde han det tydligt att kommunen helt har antagit de stora bygg- och fastighetsbolagens sätt att resonera.

Han sa bland annat: ”Ur min synvinkel är det lätt. Ju mer desto bättre. Jag har inga problem att driva den linjen. Någon måste göra det. Och det handlar inte bara om exploateringsekonomi. En annan aspekt är byggekonomin. Ett underjordiskt garage kostar lika mycket att bygga om man så har tre eller fem våningar. Går inte byggekonomin ihop får vi inget sålt och inget blir byggt”.

Detta är ett häpnadsväckande och provocerande uttalande från en av kommunens högsta tjänstemän. Att snabbt räkna hem kommunens investering samt att tillfredsställa exploatörernas kortsiktiga vinstjakt tycks vara viktigare än att utveckla Östersund på stadens egna premisser.

Den nyligen publicerade debattartikeln från kommunchefen och tjänstemännen är lika förbluffande. Här radas det upp sifferuppgifter om hur många nya lägenheter, villor och radhus det har byggts. Däremot är det förståeligt att författarna har utelämnat ord som ”arkitektur” och ”kvalitet” från artikeln, då de nya områdena i Östersund till stora delar består av likriktad och kontextlös prefab-bebyggelse med höga hyror till trots.

Vidare argumenterar de att ”En förändring av den byggda miljön innebär positiva effekter för vissa, och negativa för andra. Det är ett faktum som aldrig går att komma runt.”. Däremot beskrivs inte vilka som främst får ta del av de positiva effekterna, och vilka som kan tänkas bli drabbade av de negativa.

Vid Odenvallen sålde kommunen ut sin mark till Skanska och deras standardiserade BoKlok-koncept, medan medborgarna förlorade ett klassiskt rekreationsområde.

Bygger man höga hus nedanför centralstationen på Storsjö Strand kommer det att bli en fin ekonomisk kalkyl för byggbolagen, men alla medborgare förlorar ett av sina vackraste och mest karaktärsfulla offentliga rum, som sträcker sig från Stora kyrkan till Oviksfjällen.

Och att något behöver göras åt busstorget är de flesta överens om, men förtätar man det enligt planerna som kommunen har lagt fram tillsammans med centralpalatsrivaren Diös kommer medborgarna för evigt att gå miste om torget som publik plats mitt i staden.

Mitt förtroende för kommunens arbete med stadsbyggnad förblir raserat så länge kvantitet och kortsiktiga ekonomiska resonemang väger tyngre än kvalitet och långsiktighet. Kommunens tjänstemän och politiker måste börja fundera på för vilka de planerar staden, samt vilka ekonomiskt omätbara värden som riskeras av deras beslut.

Olle Björkebaum, östersundare och arkitekturstudent på KTH