2015 gick flyttlasset till Halmstad för Therese Nerpin. Hon skulle satsa vidare på golfkarriären samtidigt som studier stod i fokus. Hon kombinerade de idrottsvetenskapliga studierna med det hon älskar allra mest: golfen.

I våras blev hon klar med studierna och det var då allt kom i fatt henne.

– Det sista året tränade jag och tävlade jättemycket. Jag blev ganska utsliten av det. När jag gick ut skolan så har jag tänkt nu i efterhand att jag inte förberett mig på hur jag ska klara alla de här delarna efter att jag gått ut. Det blev så himla tomt när jag gick ut, ensamt, säger hon.

Det påverkade hennes mående och efter att ha varit på besök under sommaren i Östersund beslutade hon sig för att lämna Halmstad och flytta hem till Jämtland igen.

– Jag mådde inte jättebra och det var väl egentligen därför jag flyttade hem till familjen och vännerna igen. Jag ska inte säga att jag haft prestationsångest men det kommer och går. När jag tränade mycket och lade ner så mycket tid då spelade jag bättre. Då blev det naturligt att jag förväntade mig mer av mig själv. Det blev värre under sista året, helt klart.

Det var besöket hemma som fick henne att faktiskt komma till insikt om vad som var det bästa för henne där och då.

– Jag åkte hem i slutet av juli, sen kände jag att jag skulle försöka åka ner till Halmstad igen. Jag var där i två dagar men kände att jag inte klarade av att vara där, så jag åkte hem igen. Jag försökte att pusha mig själv men sen insåg jag att, fan jag kan inte göra det här för det kommer inte bli bra även om jag skulle lyckas nu. Jag måste må bra för att det skulle bli bra.

Samtidigt bestämde hon sig för att tillfälligt lägga golfen åt sidan.

– Jag valde att avsluta träningen just då för att jag skulle få börja jobba med mig själv och komma till rätta igen.

Det var inte förrän hon landade på hemmaplan hos föräldrarna som hon kände hur hon egentligen mådde.

– Jag har inte känt någon utbrändhet innan men det kan jag säga att jag gjorde i somras. Jag tog mig inte upp ur sängen så det var därför jag verkligen ville vara hemma.

I dag mår hon bättre och har flyttat till en egen lägenhet på Frösön samtidigt som hon näst intill jobbar heltid. Samtidigt minns hon tillbaka hur hon egentligen kände det senaste tävlingsåret.

– Varje tävling kändes det som, nej, jag klarar inte av det mer. Det hade blivit för mycket på en gång och jag tror att det blev en blandning av allting när jag slutade. Jag skulle jag klara allt själv och gjorde jag inte det så blev det bara fel.

Efter studierna sökte hon jobb för att klara av ekonomin, samtidigt som hon inte hade samma uppbackning längre.

– Jag var tvungen att jobba för att klara av ekonomin. Det var för att kunna tävla och bo i Halmstad. Jag fick en massa jobb och det blev så att jag jobbade mer än vad jag tränade och då fick jag ångest för det, att jag inte hann träna det jag måste. Det blev som obalans i allting, säger hon.

Flytten hem och jobbet fick henne på andra tankar.

– Jag började jobba mitt i allt och det hjälpte mycket att ha ett syfte med dagen. I början var det skönt att bara ligga hemma. Jag kände att jag ändå hade ett syfte med att kliva upp och gå till jobbet. Det var kul i stället för att känna att det kändes jobbigt. Det var kanske det som var vändningen, säger hon.

Therese Nerpin delade med sig av sin ”comeback” på sin Instagram där hon berättade hur den senaste tiden varit för henne.

Efter drygt sju månader utan att ha rört en golfklubba gjort hon nyligen comeback.

– Det var så himla kul. Under sommaren har jag tänkt att jag nog aldrig kommer att börja spela golf igen. Men jag har ändå tänkt att jag ska. I början var det jätteskönt att komma bort ifrån det. Om någon undrade om jag inte skulle gå ut och ta en runda då var det verkligen, nej, jag vill inte. Jag klarade inte av att tänka på det.

Känns det som något av en nytändning nu?

– Ja, det gör det verkligen. Varje natt på senare tid har jag drömt att jag spelar golf. Det har varit jättekonstigt. Jag har drömt och varit medveten om att jag inte spelat på länge. Det känns så kul att vakna varje morgon och tänka att det skulle vara så roligt att spela, säger hon.

När tävlingscomebacken blir återstår att se.

– Jag kommer att vara ganska försiktig och inte hetsa fram någonting. Förhoppningsvis blir det till våren för att se hur det känns. Mitt mål i år är att spela på svenska tourer men jag har inga prestationsmål.

En eventuell comeback väcker känslor.

– Jag är bara så taggad på att få spela, det känns jättekul. Jag hoppas att det kommer att kännas så också. Och det tror jag faktiskt. Jag tror att det har varit ganska nyttigt att gå tillbaka till mig själv och tänka över varför det blev så här och förstå vad jag skulle kunna göra annorlunda nu när jag ska försöka igen. Jag tror jag har mycket nya erfarenheter inför tävlingarna. Jag har aldrig tänkt att jag slutat. Jag har alltid tänkt att jag vill komma tillbaka.

Kan du tänka dig ett liv utan golfen?

– På ett sätt kan jag det men på ett sätt inte för det känns som att golfen alltid kommer att vara en del av mitt liv. Det var också sjukt jobbigt i somras när jag kände att jag inte ens ville åka ut på golfbanan. Sen tror jag det är väldigt vanligt som idrottare, att man identifierar sig som just idrottare. Det blir svårt när man slutar då:

– Jag tycker det är så sjukt att det kommer tillbaka på något sätt. När jag var mitt uppe i det då var känslan att det kommer aldrig att hända, det kommer inte bli att jag spelar golf igen, säger hon.

Och att återvända till Halmstad?

– Jag vet faktiskt inte, kanske. Det beror på hur det går med golfen och så där. Att vara hemma är det bästa. Jag trivs så himla bra i Östersund med familj och vänner, det är tryggt.

Under tiden som hon inte spelat golf har det funnits andra saker som hon lagt tid på. Hon har ägnat sig åt målning och fotografi men även startat en podd som är inriktad på psykisk ohälsa och det har varit en del av bearbetningen.

– Jag har verkligen öppnat allt som jag har känt. Jag hatar att prata med folk. Det är därför jag inte gått och pratat med någon. Jag gillar inte att sitta och berätta om mig själv och mina känslor. Det har varit enkelt att göra det för mig själv, ensam på mitt rum men samtidigt som man hjälper varandra. Det har faktiskt hjälpt mig jättemycket.

Vad har du att säga till andra som befinner sig i eller har varit i en liknande situation?

– Om det är något som känns jobbigt och som du mår dåligt av då måste man släppa och kolla vad det är som gör att det känns på det sättet. Det behöver inte vara att du är borta i sju månader från någonting. Landa i det och se vad du kan göra för att det ska kännas bättre, säger hon.