I dagarna är det 75 år sedan koncentrationslägret Bergen-Belsen befriades av brittiska trupper.

En av de som var med var den då 21-årige Ian Forsyth. Han kunde inte tro vad han upplevde. Han klev bland utmärglade lik när han hörde ett gnyende. En del av de till synes döda levde. Förståeligt är det upplevelser som aldrig lämnar honom. Han frågar: ”Varför är det så mycket hat? Det är något jag inte förstår.”

Frågan är berättigad. Hatet verkar öka i vårt samhälle, hatet mot vissa grupper. Erfarenheterna från andra världskriget skulle impregnera oss mot hat. Vi hade sett vad det kunde leda till. Nu verkar det vara glömt, även av de politiker som pratar om att vi inte ska glömma.

Det är inte riktigt samma sak nu som då men nästan. Det handlar nu som då om grupper av människor som vi tycker att vi kan behandla på ett annat sätt än andra.

Flyktingar som får sin ålder ändrad, inte bara en gång utan två eller tre gånger, en flyktingberättelse där man hittar en liten detalj att slå ner på är ”inte trovärdig”, flyktingar som utvisas till ett annat land än det man kom från, flyktingfamiljer splittras, konvertiter och ateister utvisas till ett land där det är förbjudet att lämna islam.

”Du bör kunna undgå negativa reaktioner om du inte visar bristande respekt mot islam”, skriver Migrationsverket. BÖR! Man vet inte utan bara gissar.

Så mycket har vi lärt av det som hände under andra världskriget. Fortfarande är det så att vissa människor är mer människor än andra. Regeringen måste visa vägen ut ur detta hat. Det räcker inte med fagra ord. Börja med att bevilja amnesti för de flyktingar som varit i Sverige mer än ett år.

Sigbritt Herbert, #Femövertolv