I pandemins kölvatten syns nu tydligt det jag hävdat i många år: den enskilda näringsidkaren behandlas som betydelselös i Sverige.

För att räknas ska man ha ett aktiebolag, för då blir men genast en ”målinriktad och seriös” entreprenör. En företagare förutsätts vara en person med stora visioner och mål som kräver en ansenlig summa pengar, ofta i form av lån. Han eller hon ska ha sina kunder och produktion i en annan världsdel och många anställda.

Det ska helt enkelt vara en person som är villig att ta stora ekonomiska risker i skydd av aktiebolagets regelverk.

Enskilda näringsidkare som ”bara” försörjer sig själva är, när krisen slår till, är inte tillräckligt viktiga för att få hjälp på samma sätt som aktiebolagen har fått möjlighet till. Det har vi nu fått svart på vitt. Vi verkar i tysthet och många försvinner nu lika ljudlöst.

Vilka är då vi enskilda näringsidkare som valt att vara soloföretagare? Många av oss är kreatörer där vårt personliga uttryck genererar i produkten eller tjänsten vi säljer. Dessa personliga uttryck eller talanger kan i många fall inte lämnas över på en anställd. Vi kan vara illustratörer, kockar, frisörer, designers, konstnärer, hantverkare, uppfinnare etcetera.

Många av oss är även ”kombinatörer”, där vi växlar mellan olika verksamhetsområden beroende på säsong och verksamhetsort. Vi är kort och gott de som fyller alla de små hål av möjligheter i näringslivet som större företag aldrig ens skulle se.

Som förtroendevald i Företagarna har jag de senaste månaderna pratat med många företagare om varför de valt den företagsform de har. Gemensamt för dem som valt enskild näringsidkare har varit att det är snabbt och enkelt att starta, att de inte varit i behov av ett startkapital alternativt inte hade de 100 000 kronor som före 2010 krävdes för att starta ett aktiebolag.

En del har valt att börja med enskild näringsverksamhet för att i ett senare skede ändra till aktiebolag, beroende på hur verksamheten går.

Det som varit utmärkande i mina samtal med aktiebolagsägare är att de flesta ansett att de enskilda näringsidkarna får skylla sig själva som valt den företagsformen. Den bilden verkar de dela med våra beslutsfattare som rekommenderar att vi lägger våra enskilda företag vilande för att bli arbetslösa så vi kan ansöka om a-kassa. Alternativet är i värsta fall att gå i personlig konkurs.

Om vi går på knäna på grund av coronarestriktionerna får vi, bildligt sagt, välja mellan pest och kolera för att ha en chans att fortsätta leva. Det är inte rätt. Företagsformen ska inte avgöra om man kan få hjälp eller inte.

Vi enskilda näringsidkare finns i hundratusentals runt om i landet. Vi behövs som aktiva företagare nu och ännu mer i morgon. Vi är viktiga. Offra oss inte!

Maud Herkules, enskild näringsidkare och ordförande i Företagarna Ragunda