Min krönika den här veckan handlar om självkritik. Kan jag göra ännu mer för att stoppa smittan?

Behöver jag skärpa mig helt enkelt?

Bakgrunden till frågan är två ÖP-artiklar från veckan som har gått.

Vi rapporterade om att Sverige stängde gränsen mot Norge i söndags natt. Poliser bevakar nu att inga obehöriga släpps in bland annat i Storlien.

Som ett försök att stoppa spridningen av det mer smittsamma coronaviruset som först upptäcktes i Storbritannien.

En del i motivet bakom stängningen var att många annars skulle åka in i Sverige och handla på Systembolaget när norska Vinmonopolet stängts ner.

Det säger något om hur vi ser på eget ansvar för att stoppa smittan.

I det här fallet i Norge men hade vi tänkt annorlunda?

I tisdags berättade ÖP:s Stefan Nolervik om 40 dagar med covid-19.

"Varför skulle just jag drabbas av detta jävulska virus?" skrev han i en mycket personlig text. Stefan beskrev sjukdomen som ett maratonlopp. Varje dag, i nästan en och en halv månad.

"Jag var totalt slut nu. Jag vilade huvudet mot sidorutan med minnet av tre veckor med ett virus som gjort allt för att krama energi och muskler ur min kropp" berättar han om sina tankar under resan hem efter att ha varit inlagd på Östersunds sjukhus under jul och nyår.

Stefan diagnostiserades med medelsvår covid-19. Hans story är en av många.

Stefan smittades - av allt att döma - ute på ett reporterjobb. Många människor hade samlats. Regler och riktlinjer följdes. I efterhand står det klart att smittan spreds, i förväg gick det inte att veta.

Det var någon gång under första halvan av december. När kurvorna över smittspridningen i länet på nytt steg brant uppåt men vi fortfarande kanske levde i tron att det värsta borde väl vara över.

Mycket går att ifrågasätta under den snart ett år gamla kampen mot coronaviruset.

Om äldrevårdens brist på resurser, privatiseringar, skyddsutrustning som inte fanns i beredskap, skolstängningar, testandet som inte kom igång, politisk senfärdighet, företagsstöd som kör fast i byråkrati, myndigheter som agerar utifrån egennyttan i sin egen silo utan att se till helhetens bästa.

Annika Ersson, regionens biträdande smittskyddsläkare, berättar i en aktuell ÖP-intervju om hur hon tidigt drev på för att kartlägga effekten av allmänna munskydd inom vården men undersökningen stoppades.

För att inte tala om det yttersta beviset på maktens arrogans, när generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap åkte på utlandssemester.

Som nyhetsredaktion kommer vi fortsätta granska och försöka bidra till att misstag inte upprepas.

Men varken Stefan Löfven eller Anders Tegnell kan själva stoppa smittan. Det hänger på dig eller mig. Varje dag kommer fler skrämmande vittnesmål - som Stefans - om covid-19.

Den kurvan kan bara brytas gemensamt.

Jag tänker på hur otroligt tråkigt och sorgligt det är att inte kunna umgås, barn, föräldrar och familjer som vanligt.

Hur mycket som krävs för att behålla energin i jobbet utan att träffa arbetskamraterna.

Att det känns svårt att dra på sig ett munskydd. Hur länge vi har hållit på med det här eländet.

Men också på att orka hålla ut, att det inte är slut än.

Stefan Nolerviks berättelse stämmer till eftertanke.

"Nu är det bara att önska att alla vaccinerar sig. Den här sjukdomen är jävulsk" avslutar han sin text.

Läs mer

Hans Lindeberg: ”Fyra år inifrån med Trump” - hur blir nästa säsong?

Hans Lindeberg: Tanken på att inte få styra över ett sista farväl skrämmer mig

Hans Lindeberg: Även förskollärares rädsla är värd att ta på allvar