Jorge Diaz åtta år. Bröderna Omar och Andrés Cortes Estay, åtta och sex, är några av blybarnen.

De växte upp i en kåkstad i utkanten av Arica i norra Chile. De lekte som barn gör med det som fanns närmast till hands.

Det visade sig vara en hög med giftigt avfall från Bolidens gruvor i Sverige.

Från augusti 1984 till juni 1985 skeppades tre lass med gruvrester från Rönnskärsverken i Skellefteå till det varma och blåsiga Arica. Sammanlagt cirka 20 000 ton.

Enligt avtalet skulle ett chilenskt bolag ta hand om avfallet. Boliden betalade då 10 miljoner kronor för tjänsten.

Så blev det inte. Avfallet lades på hög och blev en torr och dammig lekplats. I slutet av 1990-talet fraktades högen bort men området var fortfarande förorenat av bly och arsenik. Någon sanering genomfördes aldrig.

Hur boende kring avfallshögen drabbats av sjukdomar, cancer och missbildningar skildrades i dokumentärfilmen Blybarnen 2009.

Strax efter att filmen haft premiär tog myndigheterna i Chile beslut om att utrymma området. Nära tvåtusen bostäder skulle rivas och 8000 människor flyttas. Flytten hann bara påbörjas innan den avbröts.

För två veckor sedan hade uppföljaren till Blybarnen premiär på Folkets bio, dokumentärfilmen Arica.

Filmarna Lars Edman och William Johansson Kalén följde den här gången rättegången i Skellefteå tingsrätt där 796 chilenare som uppmätts ha höga halter arsenik stämt Boliden Mineral på skadestånd.

Arica är en film som ställer svåra frågor om tilltron till gruvindustrin. 37 år har gått sedan Boliden skickade iväg sitt avfall men skadeståndsprocessen är fortfarande aktuell och giftet i marken ligger kvar.

För två år sedan lyftes exporten till Arica som ett av 12 exempel i en fallstudie till EU-parlamentet. Syftet med undersökningen var att kartlägga hur stora europeiska företag utsatt människor i utvecklingsländer för övergrepp genom sin verksamhet. Och visa på svårigheterna när offren på juridisk väg försöker få upprättelse.

Skellefteå tingsrätt friade gruvjätten Boliden från ansvar. Företagets experter ifrågasatte om de höga halterna arsenik kunde kopplas till gruvavfallet och hävdade att det efter så lång tid kunde finnas andra förklaringar.

Till skillnad från tingsrätten valde sedan hovrätten att utgå från svensk lagstiftning, vilket innebar att även om Bolidens dumpning av gruvavfall gjort människor sjuka så har ett skadeståndskrav redan preskriberats.

Även rapporten till EU-parlamentet pekar på svårigheterna med att juridiskt bevisa sambandet mellan utsläpp av miljögifter och sjukdomar.

Innan rättegången inleddes avvisade Boliden förslag på en förlikning. Företaget har själva uppgett att rättsprocesserna kostat 40 miljoner kronor.

Världshälsoorganisationen har 10 mikrogram som gränsvärde för när arsenikhalt i dricksvatten är skadligt för hälsan.

När Jorge Diaz som åttaåring undersöktes i februari 1989 hade han extremt höga värden av bly och arsenik i kroppen. En mätning visade 780 mikrogram arsenik per liter urin. I urinprov från Omar och Andrés uppmättes 498 respektive 366 mikrogram arsenik.

Historien om blybarnen pågick långt innan den hamnade i olika domstolar. Nu när juridiken sagt sitt återstår att fundera på om det finns något annat slags ansvar som Boliden eller Sverige borde ta.

Inte minst med tanke på att många gruvbolag vill öppna nya gruvor. Frågan går att översätta till den lokala debatten här i Jämtland:

Om det värsta inträffar och det visar sig att en framtida gruva i Oviken vid Storsjön sprider gifter. Vem tar då ansvar för skiten?

Läs mer

Elias Rosell: Var öppen för gruvbrytning i alunskiffer i Jämtland

Hans Lindeberg: Pinsamt lång väntan på coronastöd – risken är en konkursvåg

Hans Lindeberg: Vem får betala priset för nya ambulansflyget?