Öppet brev till riksdag, elbolag och myndigheter

Striden är här. Det gick så snabbt att vi knappt hann reagera innan vi hade den på farstubron. Och ja, vi använder ordet strid, medvetna om begreppets laddning.

Den har kanske inte startats medvetet, utan det är snarare samtidens mekanismer och förutsättningar som samlat trupperna dit vi står nu.

Elförsörjningen är just nu vår kollektiva ödesfråga, och det är kring dessa som ett nationssplittrande slagfält uppstått.

Mest på frammarsch är vindkraften, och i jakten på nya kullar att exploatera i norr så ställs människor mot företag, by mot by, natur mot industri. Det är protester på öppna gator, domstolsprocesser, hårdhänta debattinlägg och radikaliseringar. En hänsynslös kapplöpning, även inne i renbetesland, där samer och deras kulturlandskap trycks undan.

Vem vinner? Den som slår hårdast eller spelar fulast?

Svaret är att det inte finns någon som kan vinna. En sida får sin vilja lagförd, får bygga vindkraft och skapar, kanske för generationer framåt, splittring och missnöje som slår tillbaka hårt.

Bybor går nu samman i bygd efter bygd, beredda att lägga sig framför maskinerna. Vi ser elbolag som tagit sig in i den lokala politiken, vi ser politiker som själva är markägare och tar beslut om exploatering. Vi ser bygder som lockas med tröstpris, exempelvis renoveringar av föreningshus och bättre vägstandard.

Vi har hamnat i en förödande variant av ”Hunger Games”. De byar med skickligast slagskämpar för stunden vinner och slipper en kraftverksexploatering ett år framåt.

Norr om Hälsingland är de flesta kommuner högproducenter av el, men vinsterna hamnar oftast någon annanstans. Ragunda producerar exempelvis mellan 5–7 TWh, vilket motsvarar både sin egen plus hela Uppsala läns och Södermanlands läns årsbehov. Ändå är Ragunda en av landets fattigaste kommuner som slåss för att behålla skolor och annan samhällsservice, precis som Sollefteå, Jokkmokk, Krokom med flera. Samtidigt har exempelvis inte Stockholm någon vindkraft alls, fast det är där största elkonsumtionen finns.

Hur förväntar ni er att det kan förklaras pedagogiskt? Att ta ännu mer från de fattiga och ge till de rika?

Att dessutom hota med att det kommunala vetot ska slopas, är att slänga dieseltunnor på majbrasan. Vi sätter helt enkelt ned foten här.

Vi vet inte vad lösningen är. Elransonering eller havsbaserad vindkraft? Vi vet bara att det som sker nu är ett nationellt misslyckande, och att det är ni som bär ansvaret.

Allt sedan vikingatiden har våra anfäder tänt vårdkasar i syfte att varna för fara, för att ge folket en chans att fly eller rusta sig för strid. Den 1 maj klockan 18 kommer vi i Ragunda, Offerdal och andra konfliktområden att tända vårdkasarna igen.

De ska brinna med budskapet att vi befinner oss i strid, och att vi rustar oss för att försvara det som hotas att ta ifrån oss, alltså naturen och vår framtidstro. Vi gör redan tillräckligt för elproduktionen och vi vill inte släppa till mer natur för vindkraft, inte ens om vi får återbäring för den. Nu är det dags för andra att leverera.

Låt Ragunda Leva och Livskraft i Offerdal