Varje dag kan vi läsa om små brott som begåtts i länet. Det är en lättskriven nyhet för redaktionen och något vi läsare gärna klickar på. Tilldragelsen i människors ovanliga och tillika tragiska öden är påtaglig för dem flesta.

Östersunds-Posten har sedan ganska många år nu på ett billigt sätt tagit vara på detta och publicerar allt polisen stöter på i sin vardag.

Visst kan ni på ÖP hävda att det finns ett värde i att spegla vardagen från ett kafferep i Ragunda till en fylla i Badhusparken. Medborgare ska få en sann bild av verkligheten, eller hur? Men var går gränsen för vad ni publicerar?

Här kommenterar ÖP:s chefredaktör Hans Lindeberg insändaren och ÖP:s kriminaljournalistik

Hur resonerar ni när ni skriver en artikel om en familjemiddag på Marité som spårar ur? Om en kvinna som uppenbart inte mår bra, om en familj som säkert mår nästan lika illa?

Hur går tankarna när ni skriver om mannen som blivit omhändertagen för att han har ett missbruk? Om en man som åt ur en salladsbuffé på en mataffär? Om en kvinna som snattat en köttbit?

Det är ganska långt från grävande journalistik att varje morgon börja med att gå in på polisen.se och göra nyheter av alla deras rapporter. Vi förstår alla att ni inte har tid eller råd att gräva fram varje artikel, men er journalistik liknar mer och mer ett slags landsbygdens Se & Hör.

Bakom alla dessa mindre brott finns människor och anhöriga som behöver hjälp att komma på rätt bana. Tanken är att vårt rättssystem ska hjälpa dem med det, och jag har svårt att se hur ni på redaktionen hjälper dessa människor, deras anhöriga och allmänheten genom att skriva om någons absoluta bottennapp i livets djupa tragik.

Finns det någon läsare som ser ett gott värde i att klicka sig igenom skvaller om fattigas och vilsnas öden? Vad har ni på ÖP för praxis och etik vad gäller denna typ privata tragedier?

Olof