Det började med rejäla magkramper. Vissa dagar hade jag så ont att jag inte ens orkade sitta upp. Att vara på en middag eller ett möte kunde vara rena tortyren. Magsmärtan var något som jag upplevt under större delen av mitt liv och avskrivit som IBS. Men intensiteten hade ökat och det blev mer och mer ett problem som gick ut över allt i vardagen. Så när jag började blöda oregelbundet ringde varningsklockorna för mig. Något står inte rätt till.

Symptomen kunde enligt 1177 indikera cancer i livmodern eller äggstockarna. Som mamma till två små barn och med ett liv jag ville leva kände jag att det inte fanns något att vänta på, jag måste kontakta vården.

För mig stod det utom varje tvivel vilket kategori av vård jag behövde och vände mig därför direkt till en gynekologisk mottagning. Något som skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Inga telefontider eller infomailadresser fanns att tillgå och inget tidsbokningssystem. Enda sättet att få kontakt var genom att skicka en egen vårdbegäran.

I min naivitet trodde jag att det skulle räcka, men efter två veckor kom svaret hem via snigelposten. Avslag på vårdbegäran med anledning av att de symptom jag upplevde kunde bero på en infektion. Var vänlig kontakta din vårdcentral istället.

Ingen personlig kontakt, ingen jag kunde ringa och prata med. Ingenting. Jag ringde vår vårdcentral och deras svar var precis det jag själv tänkte. "Men vad konstigt, hur tänker dom att vi ska hjälpa dig med det?". Jag tappade orken där en stund, men när besvären fortsatte kände jag att det här går inte, jag måste få hjälp.

Jag kom då i kontakt med en barnmorskemottagning som kunde erbjuda mig ett cellprov. Bättre än ingenting tänkte jag, som vid det här laget var rätt så nervös över att något kunde vara riktigt fel. Men när jag frågade om hur lång tid det tar innan jag får ett svar på proverna blev jag chockad av svaret. "Ja, det är någonstans mellan två till tre månader".

På två till tre månader kan mycket hända om det råkar vara en aggressiv cancer som ger mig dessa problem tänkte jag.

Min man, utom sig av både oro och frustration över att det inte gick att få hjälp, ställer sig då på parkeringen och ringer runt till olika kliniker i Stockholm.

Jag tog ledigt nästa dag och åkte själv ner för att bli undersökt.

Gynekologen som undersökte mig kunde då konstaterade att jag med stor sannolikhet lider av endometrios. En sjukdom där vävnad som liknar livmoderslemhinnan växer utanför livmodern, vilket kan ge upphov till fruktansvärd smärta.

En sjukdom som det till alldeles nyligen knappt pratades om, trots att det drabbar uppskattningsvis 10 procent av alla fertila kvinnor. Mycket riktigt visade det sig att jag inte var den enda som drabbats i min släkt, men att sjukdomen kunde finnas i min arvsmassa var inget som jag någonsin hört talas om förut.

Min berättelse utspelar sig för några år sedan. Jag kan bara hoppas att vården idag ger kvinnor som söker hjälp ett annat bemötande idag än det jag fick då.

Det är att vi vågar delar med oss av våra erfarenheter och upplevelser krng dolda kvinnosjukdomar för att synliggöra problemen. Kvinnovårdsfrågorna måste upp på agendan, så att fler kvinnor kan bli hjälpta och slipper fortsätta lida i det tysta.