Den där fredagen för tio år sedan, jag tror att det var varmt men vet inte om jag minns rätt. Vad jag minns med skärpa är däremot hur jag följde nyhetsflödet, hela kvällen och nästan hela natten och att det var mycket svårt att ta in vad som hade hänt på Utøya. Jag försökte sova, men med teven på, och i min halvdvala hörde jag dödssiffran uppdateras flera gånger under natten för att det slutligen skulle visa sig att Anders Behring Breivik hade mördat 69 personer på ön, de flesta mycket unga människor. Den yngsta var 14 år gammal när terroristen tog hennes liv.

Innan terroristen begav sig till Utøya hade han utlöst en bomb vid regeringskvarteren i centrala Oslo. Åtta människor miste livet.

Den 22 juli år 2011 utfördes Nordens hittills värsta terrordåd i Norge. Gärningsmannen sade sig agera i självförsvar, han menade att ungdomarna på lägret inte var oskyldiga. Det var deras politiska övertygelse – de var socialdemokrater – som enligt honom gjorde dem till ett hot mot Norge, ja hela västvärlden.

En av alla som befann sig på Utøya den där dagen var svenske Ali Esbati. I dag är han mest känd som riksdagsledamot för Vänsterpartiet. För han överlevde. Genom att lyssna efter skotten och flytta sig bort ifrån dem så långt det bara gick lyckades han undgå att bli skjuten. Nu har han skrivit en bok där han berättar om den där dagen, och natten, dagarna som följde, och åren. "Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle: Tio år efter Utøya" [Leopard förlag 2021.]

Förutom att lågmält och sakligt beskriva vad han var med om den där dagen beskriver han det politiska samtalet, och hur det har förändrats efter terrorn. Och det blir skrämmande klart hur det har tagit exakt den riktning man trodde, eller åtminstone hoppades, att det inte skulle ta. Den riktning som upplevdes som helt otänkbar efter att en man mördat 77 personer, de flesta barn, med en högerextrem agenda.

Esbati går igenom hur retoriken förändras när en terrorist visar sig inte vara islamist. Hur en vit man som begår terror beskrivs som en ensam galning, psykiskt sjuk, knappast politisk, medan en från mellanöstern ses som en beräknande terrorist i ett globalt terroristnätverk med politiska förtecken.

Han beskriver hur proppen liksom gick ur och det sluttande planet sedan dess som gjort att det blivit nästan omöjligt att använda ord som rasist om rasister, för då kommer debatten alltid att handla om retorik istället för sak och det är som om det är värre att kalla en rasist för rasist än det är att faktiskt begå rasism.

Esbati skriver en hel del om Norge, och om Danmark, där man hade "invandringskritiska" populistpartier i parlamenten långt innan SD kom in i Sveriges riksdag, och hur det påverkat debatten om migration i de länderna. Hur man steg för steg släppt in rasisterna i värmen. Exakt det vi ser hända nu i Sverige.

Vad som fastnar mest hos mig är när han beskriver hur Behring Breiviks terrordåd används som argument för rasisterna snarare än emot dem. Att tala om Utøya och hävda att Behring Breivik inte agerade i ett vacuum även om han agerade ensam ses som att man genom "guilt by association" skuldbelägger varje person som någonsin ifrågasatt invandringen. Därmed sätter man stopp för kritiken och igen – det blir värre att "rasistanklaga" någon än att faktiskt vara rasist och ingå i det universum som också var Behring Breiviks, även om de allra flesta människor inte tar till våld.

Men Anders Behring Breivik är inte ensam. Både Lasermannen, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson som alla dödade invandrare upplevde att de gjorde rätt, att deras dåd var sanktionerade, att de inte bara snackade utan faktiskt agerade mot den påstådda massinvandringen som enligt dem håller på att förstöra Sverige.

För även om de allra flesta inte tar till våld så räcker det att en enda person gör det för att katastrofen ska vara ett faktum. Och om personen som är kapabel till detta hör högt uppsatta politiker tala om invandrare som "en belastning", eller befinner sig i sammanhang där man talar om socialdemokrater och centerpartister som folkförrädare är risken stor att den personen ser det som ett hjältedåd, ett försvar, en sanktionerad handling, att ta saken i egna händer.

För ord spelar roll.

När jag lägger ifrån mig Ali Esbatis bok är jag förtvivlad. Jag följer det eskalerande sluttande planet i den politiska debatten vi har i Sverige och jag har ingen aning om hur eller ens om det går att vända detta.

Om inte terrordådet i Norge den här dagen för tio år sedan lyckades få folk att inse allvaret – vad ska då göra det?