Den uppmärksammande BRÅ-rapporten från förra veckan innehåller inga direkta nyheter. Resultatet blev i stort sett detsamma som förra gången det begav sig, 2005. En av de större avvikelserna var dock att antalet brottsmisstänkta sjunkit generellt, något som inte genererat några braskande rubriker eller varit föremål för samma livliga debatt som det vi redan visste: att utrikesfödda och deras barn oftare misstänks för brott än inrikes föddas barn.

I läger där man gärna skyller de flesta av våra samhällsproblem på invandring har man tagit till sig BRÅ-rapporten som om den bevisade något tidigare okänt, och använder den för att ytterligare propagera för minskad invandring, hårdare asylkrav, och hårdare tag mot kriminaliteten.

Andra, som varnat för att rapporten skulle användas just så har försökt lyfta annat i rapporten, som inte heller var nytt. Dit hör att skillnaden mellan inrikes och utrikes födda i statistiken krymper drastiskt om man tar hänsyn till socioekonomiska aspekter. Eller att brottsligheten generellt verkar minska.

Inte minst försöker många, inklusive jag själv, lyfta det faktum att rapporten endast har räknat antalet misstänkta för brott. Alltså inte åtal eller domar. En misstanke beror ofta på att brott begåtts, men behöver inte göra det.

Aspekten vardagsrasism har också tagit plats, om än liten, i debatten kring rapporten. Den vardagsrasism som gör att vi kanske inte är helt lika inför lagen, den som gör att en mörkhyad person löper högre risk att bli misstänkt än en nordiskt blond person.

Några har passat på att trycka på det helt uppenbara: en slående majoritet av alla brottsmisstänkta är män. Kön spelar alltså större roll än ursprung när det kommer till en persons benägenhet att begå eller bara misstänkas för brott.

Jag tycker att det är viktigt att nyansera och försöka förklara rapporten. Men ännu mer undrar jag varför inte frågan "hur ska vi lösa problemet" ställs i högre utsträckning.

Vi har ett uppenbart samhällsproblem. Vi har vetat om det, länge. Faktum är att liknande undersökningar och statistik gav ungefär samma resultat under hela 1900-talet. Invandrade personer och deras barn har varit överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta oavsett hur stor eller liten invandringen varit.

Vi vet en hel del om varför det är så. Ändå kvarstår problemet. Nya undersökningar och rapporter gör ingen skillnad om vi inte använder kunskapen till att förändra situationen.

I flera år har förslagen – och åtgärderna – för att sätta ditt gängkriminella duggat tätt. Lagändringar och straffskärpningar har införts. Polisen har tillförts mer resurser. Det har sina poänger att plocka bort brottslingar från gatan, men det löser inte grundproblemen, eftersom åtgärden kommer först när brotten redan har begåtts. Dessutom vet vi att hårdare straff inte har någon förebyggande effekt när det gäller grov våldsbrottslighet.

Att jobba förebyggande är tyvärr inte lika populärt, framförallt är det svårt att visa konkreta resultat inom en mandatperiod, varför få partier lyfter det förebyggande arbetet. Det är kostsamt, tar tid och är betydligt mer komplicerat än att höja straffskalor och anställa fler poliser.

Det är ändå inte trovärdigt att påstå att ingenting är viktigare än att krossa gängkriminaliteten, som Ulf Kristersson påstod någon gång i somras, om man inte också är beredd att ta tag i det förebyggande arbetet. Vill man på riktigt minska brottsligheten på lång sikt finns det inga genvägar.