Jag funderar ofta på vad som döljer sig bakom olika nyheter.

Den här krönikan handlar om en nyhet från i onsdags som nog för de flesta passerade ganska obemärkt i flödet.

Rubriken i ÖP löd:

"Barn med psykisk ohälsa får inte den hjälp de behöver – BUP kritiseras i ny granskning"

För vår del började det med ett pressmeddelande från region Jämtlands revisionskontor, alltså den avdelning som ska granska hur regionen sköter sitt uppdrag och slå larm när något är fel.

Politikerna hade beställt en granskning av vilken hjälp barn och ungdomar som lider av psykisk ohälsa får.

Revisorernas rapport som låg till grund för pressmeddelandet visade sig vara en ganska strikt och formell läsning med ord som styrningsdokument och avvikelserapportering.

Men den landade ändå i en tydlig slutsats:

Kommuner och regionen är dåliga på att samordna sina insatser och väntetiderna är långa samtidigt som antalet patienter fortsätter att öka. Alldeles för få utsatta barn och ungdomar får vård tillräckligt snabbt.

Det borde låta som en varningsklocka!

För att ta mig ytterligare ett steg djupare ner bakom revisionsrapportens tjänstemannaspråk kommer jag att tänka på Madelene Ersson, en gång lovande fotbollsspelare från Östersund.

Sportens Lukas Sahlin gjorde för en tid sedan en personlig intervju med henne.

Madelene Ersson är en av de som hört anorexirösten tala.

– Följde jag anorexirösten kunde jag känna ett lugn. Men det var ju en röst som ville döda mig, sa hon i en lång artikel som ÖP publicerade förra veckan.

För Madelene Ersson hade en klump inombords som bara växte. Prestationsångesten gjorde att ett besked om att inte få spela möttes med lättnad istället för besvikelse.

Hon berättade om tränaren som försökte bromsa utan att det hjälpte. Hur hon maniskt började tänka på vikt och mat.

Om rösten inom henne som tog över och drömmen om ett liv som fotbollsproffs ledde allt djupare in i psykisk sjukdom.

Nu har hon bytt karriär och arbetar med att hjälpa idrottare som drabbats av ätstörningar att få i sig mat. Och har landat i insikten att det kanske var syftet med hela hennes fotbollsresa.

Sportens intervju med Madelene Ersson synliggjorde vad som döljer sig bakom revisionsrapportens krassa konstaterande om att vården "inte har de förutsättningar som krävs för att nå tillgänglighetsmålen."

För ett barn som mår psykiskt dåligt eller familjen runt omkring kan osäkerhet, oron och varje ny dag av väntan på hjälp vara ett obeskrivligt helvete.

I värsta fall betyda skillnaden mellan liv och död.

En situation som nog aldrig går att föreställa sig för den som inte själv har varit där.

Mitt råd till sjukvårdens makthavare - om jag får komma med ett sådant - är enkelt:

Kom ihåg Madelene Ersson när ni läser vad era egna revisorer skriver.

Läs mer

Hans Lindeberg: Trist för er som inte hann upp när toppen fortfarande var högst – klimatförändringen går allt fortare

Hans Lindeberg: Väg 321 – ett bra exempel på hur snålhet bedrar visheten

Hans Lindeberg: Kindberghärvan har inte släppt greppet om Östersund