Att det tog nästan 100 år för att få någon att flytta till Östersund bör onekligen stämma till eftertanke. Nu råkade järnvägen skapa det nya Östersund och därmed började staden utvecklas, något den gjort i faktiskt ”bara” 150 år.

(Här kan du enkelt skicka in insändare och debattartiklar.)

Själv kom jag i början av 1940-talet i kontakt med Östersund genom min morbror och moster som bodde i en lägenhet på tredje våningen i Svenssons tvätt på Storgatan 6 med toalett i källaren. Då hade jag inte börjat skolan och kvarteren runt den stadsdelen, med lasarett och fängelse var spännande liksom mjölkaffären och den myndige vaktmästaren på trappan till Grand Hotells bakficka. Honom gick jag stora lovar kring för han såg otäckt barsk ut.

Stortorget var då en spännande plats. Man kunde köra bil i stort sett överallt och bussarna körde mitt i torget uppför och nerför. Vintertid hände det att bussen nerifrån körde på bussen framför så att denna fick fäste med hjulen i ishalkan. Bilar körde också upp och ner men även runt den fyrkant som torget visade upp.

Storgatan gick rakt genom torget och det gick att köra där också. Förutom bussar och bilar fanns där en taxistation liksom en kiosk. Det var ett spännande torg på den tiden. Nu råder definitivt ingen spänning där.

År 1950 flyttade morbror och moster till korsningen Brunflovägen-Ringvägen till en modern lägenhet med livsmedelsaffär i huset. Att den inte finns idag behöver väl inte påpekas. För mig var det inget problem att flytta dit eftersom den dåvarande stadsarkitekten sett till att de gamla spännande kvarteren runt Storgatan 6 försvunnit.

Dessutom är det numera omöjligt att efter dansen gå över bilbron från Frösön och hångla lite, mest därför att Runeborg inte finns längre och dels för att man inte får gå över bron.

År 1956 började jag på läroverket och då startade en ny förändringsfas som jag slapp eftersom jag flyttade från stan och var borta i nästan 20 år. Jag förstod då liksom nu att utveckling måste ha sin gång men jag saknade ändå livet på Stortorget när jag kom tillbaka. Nu är i stort sett allt personligt liv där uteslutet om man bortser från en vecka på sommaren eller en vintermarknadsvecka.

Något tråkigare i en stadsmiljö än Stortorget i dag är nog svårt att finna. Och bussarna går numera överallt i stan utom just på det öde torget. Och var bussarna gick direkt efter att de försvann från torget var länge ett mysterium, men nu finns det trots allt en mängd av dem vid Gustaf III torg.

Men det torget verkar snart drabbas av samma öde som Stortorget men inte av ödslighet utan av dess motsats. Men inte där heller kommer man att finna människor ute i friska luften. Det blir kontor.

En stad som är känd för kultur och friluftsliv med siktskåror mot Storsjön och fjällen håller sakta men säkert på att bli en dussinstad med tråkiga mötesplatser. Man kan onekligen hålla med visans ”…va ere för ena dårar som river i stan?”.

Men jag är 80 år och bor utanför stan så jag låter de nya stadsarkitekterna (vart tog de gamla vägen?) dona bäst de vill. Jag bor nu i Gällö med fin utsikt över sjön och även över sågen som jag kan se över, vilket inte går med Gustaf III torg.

Jag kommer att besöka Östersund och förfasa mig över hur en fin liten stad blir en stor kloss eftersom det alltid är upplivande med att tycka riktigt illa om något.

Per Åke Nilsson