Det är många år sedan nu, och minnena är så pass suddiga att jag ibland tror att jag har drömt. Men det var ingen dröm. Det hände på riktigt. När jag pratar om det så känns det idag som om det är någon annan jag pratar om, och inte mig själv. Men det var jag. Där och då när jag låg avsvimmad och mina barn tvingades gripa in för att få ut gärningsmannen ur lägenheten. När grannarna ringde polisen, och en granne som råkade vara polis rusade ut i trappuppgången och höll kvar mannen tills patrullen kom och kunde gripa honom.

Ett tag trodde jag att jag skulle dö. Men jag hade tur. Jag hade stöd av omgivningen. Samhället backade upp mig. Jag hade kontakt med kvinnojouren, brottsofferjouren, socialtjänsten, rättsväsendet och vården. Uppslutningen var total. Gärningsmannen dömdes, jag fick upprättelse och kunde gå vidare.

Domen var väsentlig. Eftersom jag på olika vis försökte lägga skulden på mig själv. Eftersom det också fanns personer i omgivningen som gjorde det, som förminskade händelsen, som inte riktigt trodde på mig, var det oerhört viktigt att samhället trodde på mig, och markerade: Det han hade gjort var fel. Det var straffbart. Han hade inte rätt att göra så mot mig, oavsett vad jag möjligen sagt eller gjort för att provocera fram våldet.

Alla har inte sådan tur som jag hade. Alla har inte det stödet. Alla blir inte trodda, och tyvärr är det många som inte har någon annan att vända sig till än gärningsmannen. Några av dessa blir mördade av män som sagt att de älskar.

Våldet i nära relationer kommer ytterst sällan som en blixt från klar himmel. Det har nästan uteslutande föregåtts av psykiskt våld, av en normaliseringsprocess som gör att när det väl smäller så tycker den som utsätts att det på något sätt är rimligt. I processen ingår ofta att isolera offret från andra människor. Vända henne mot sin familj och sina vänner. Göra henne beroende av honom, han som slår.

Kunskapen om våld i nära relationer har blivit bättre, men fortfarande är det många som inte förstår. Varför stannar hon, varför lämnar hon honom inte bara, någonting måste det bero på? Varför blev hon tillsammans med honom från början, hon får kanske skylla sig lite själv om hon har så dåligt omdöme?

En viktig sak som omgivningen bör förstå: den kvinna som utsätts för våld av sin partner lever som allra farligast den dagen hon tar steget och bryter upp. I de fall våldet leder till döden, vilket drabbade 13 kvinnor i Sverige förra året, är det ofta när kvinnan sagt att hon vill skiljas eller separera.

Därför måste samhället ge särskilt mycket stöd när hon bestämmer sig för att lämna. Ekonomi ska inte stå i vägen. Hon måste få hjälp att hitta bostad, skyddat boende om så krävs. Detta är ett ansvar som staten måste ta, inte ideella kvinnojourer, även om de självklart kan bistå rent praktiskt.

Men också: det måste bli lättare att utfärda besöksförbud för våldsamma män. Och den som bryter mot det måste få konsekvenser. Dessa män är alldeles för sällan föremål för debatten om hårdare tag och strängare straff. Skyddet för kvinnor och barn måste stärkas, och männen straffas. De utsatta kvinnorna måste sluta misstänkliggöras, de måste få bli trodda, de har rätt till upprättelse.

Om du som läser det här lever i en våldsam relation vill jag säga: det är inte ditt fel! Det är aldrig ditt fel att han trycker ner dig, att han slår dig, att han hånar dig. Det finns hjälp att få! Det är ett stort steg, och det är tungt, men det kommer att bli lättare, sedan.

Du kommer inte att ångra dig.