Jag minns när jag fick min första dotter. När de la henne vid mitt bröst och helt plötsligt så var jag mamma. Hur underbart och ljuvligt allting var. När jag anstränger mig så minns jag också hur skrämmande det var. Jag hade gått en hel graviditet och varit orolig för att något skulle hända, sen helt plötsligt var hon ute och jag hade ett helt liv av oro framför mig. Hoten var överallt. Baciller, kidnappare, plötslig spädbarnsdöd. Eller att jag skulle glömma henne någonstans. Eller blanda ihop henne med någon av de andra bebisarna i föräldragruppen och råka ta med mig fel barn hem.