Annons

Annons

Annons

Annons

krönikaChefredaktörens krönikor

Hans Lindeberg
Tyvärr har det blivit mönstret att mentalt förtränga pandemin

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Bild: Mikael Engström, Simon Sjödin

Annons

För några veckor sedan passerade jag genom flygterminalen på Arlanda.

Det var en upplevelse full av motsägelser.

Efter några dagars arbete i Stockholm kändes alla skyddsåtgärder mot smittan som bortblåsta. Eller bortglömda.

Vi hade haft arbetsmöten in real life. Käkat lunch utan bordsplacering och suttit nära varandra på after work.

I en skön känsla av befrielse

Flaskorna med handsprit hade förpassats mer i skymundan och skyltar med varningar om att komma för nära syntes knappt.

Tillvaron flöt på ungefär som man kunde föreställa sig att den en gång var och i en skön känsla av befrielse. Och med tryggheten av att de två vaccinsprutor som sattes in i överarmen för ett halvår sedan fortfarande borde ha effekt

Annons

Kort sagt: Äntligen.

Som jag brottats med så länge

Att komma till Arlanda innebar ett brutalt uppvaknande.

Annons

Plötsligt kallade frågan om munskydd eller inte på ny uppmärksamhet. Den som jag brottats med så länge men just då lyckats förtränga.

Jag kände största respekt för alla som fortfarande kämpade på med skydden och drabbades samtidigt av riktigt dåligt samvete.

Men samtidigt så jäkla jobbigt

När medpassageraren inne i planet sjönk ner i stolen bredvid iförd ett stort vitt munskydd från näsroten ner till hakspetsen så pillade jag fram mitt eget.

Det kändes rätt. Men samtidigt så jäkla jobbigt. Nu var vi ju där igen.

Under hösten har de allra flesta på ÖP arbetat på redaktionen och det är först nu vi på riktigt märker vad vi tappat under månader av distansarbete.

Tanken på att tvingas tillbaka

Med kreativa möten, snack om uppföljningar vid kaffeautomaten. Att ses och träffas och kunna ge en ryggdunk som inte består av en gilla-tumme.

Trots en bra fungerande struktur av digitala möten och rutiner så har mycket gått förlorat.

Tanken på att tvingas tillbaka till det som varit känns inte särskilt upplyftande.

Den här veckan har vi berättat om Petter Stordalens jättebröllop för sin dotter Emilie på Copperhill i Åre som fick ställas in med kort varsel sedan coronarestriktionerna skärpts.

Släpps enbart publik med vaccinpass in

I Norge och Danmark sprids covidsmittan snabbare nu än någonsin tidigare.

Annons

På helgens dansbandsgala i Östersund släpps enbart publik med vaccinpass in efter att de nya reglerna började gälla i onsdags.

Annons

Så vem blåste egentligen faran över? I backspegeln framstår det hela som ganska aningslöst.

Under hösten har varenda åtgärd för att öppna upp samhället följts av förbehållet om inte smittoläget förvärras.

Nu när om inte har inträffat

Det är både djupt mänskligt och förståligt att vi mycket hellre uppfattade ett efterlängtat "öppna upp" men samtidigt glömde bort betydelsen av det efterföljande "om inte".

Vi lyssnade helt enkelt inte på det örat.

Jag kan inte se det som annat än att vi invaggat oss själva i en falsk säkerhet. Nu när "om inte" har inträffat.

Ännu mer allvarligt är att samma kollektiva förträngningsmekanism verkar ha drabbat samhället i stort.

Måste snabbt startas om

Vänta inte med tredje dosen uppmanade regionens smittskyddsläkare Micael Widerström i förra veckan. Det gäller än så länge enbart åldersgruppen över 65 år och särskilda riskgrupper.

Den breda kampanjen för vaccin till fler och yngre har kommit av sig. Organisationen som kan klara en nödvändig massvaccinering måste snabbt startas om.

Annons

Tyvärr har det blivit ett mönster. Att mentalt förtränga pandemin.

Läs mer

Hans Lindeberg: Första frågan efter domen var väntad: ”Undrar om ÖP är missnöjda nu!”

Hans Lindeberg: Dags att skrota priset till årets hållbara företag på Guldgalan

Hans Lindeberg: Alldeles för få unga utsatta får hjälp i tid – revisorernas kritik mot psykvården är tydlig

Annons

Annons

Till toppen av sidan