Ett år som pendlat mellan hopp och förtvivlan, mellan återgång till det normala och normalisering av det onormala.

Och eftersom det inte är över, eftersom vi nyligen fått nya restriktioner att förhålla oss till, är det läge att fundera över normaliseringen och vilka konsekvenser den kan komma att få på längre sikt.

Det gäller även polariseringen, den som handlar om allt från hur smittspridning ska begränsas till att vara för eller emot vaccin. En polarisering som skär genom tidigare åsiktskluster.

Vad gäller normaliseringen har vi vant oss vid, och i hög grad accepterat tuffa intrång i vår personliga frihet. I vissa fall också i den personliga integriteten. Och polariseringen i det fallet handlar om att antingen tycka att det har gjorts alldeles för lite eller att gränsen för vilka restriktioner en stat ska kunna införa passerades redan tidigt i pandemin.

För en tid sedan skrev jag att vaccinpass är ett litet pris att betala för att slippa hårdare restriktioner. Förutsättningen var då att vaccinpasset skulle användas under en mycket begränsad tid, allra längst till och med den 31 maj 2022 när den tillfälliga pandemilagen upphör att gälla.

Nu befarar jag att den tillfälliga lagen kommer att förlängas ytterligare, och jag ställer mig frågande till på vilka grunder det i så fall skulle ske.

En pandemi, med global spridning, brukar vara i ett par - tre år rent historiskt. Efter det brukar immunitet uppstå som begränsar spridningen och sjukdomen blir som en sjukdom i mängden, med tillfälliga och lokala smittutbrott.

Nu har vi dessutom ett vaccin, som fungerar bra mot allvarlig sjukdom och död.

Människor ska stanna hemma när de är sjuka. Karensdagen står i vägen för detta, allra mest för dem som behöver den bäst.

Sjukvården var överansträngd redan innan pandemin bröt ut. Åtgärderna syftade den första tiden till att inte överbelasta sjukvården. Vi behöver större marginaler i vården för att personalen ska orka när trycket ökar.

Det är orimligt att stoppa upp hela samhället mer eller mindre under flera år för att vården saknar resurser.

Inledningsvis följde jag och de flesta med mig de allmänna rekommendationer som utfärdades om att hålla avstånd och tvätta händer. Vi visste ingenting, många var oroliga och rädda för viruset och det fanns en utbredd solidaritet med sjukvårdspersonal i den överbelastade vården. Att de flesta rekommendationer varit frivilliga, precis som vaccinet, tror jag också är ett framgångskoncept när det gäller förtroendet för myndigheterna.

Nu när två år har gått och de flesta är vaccinerade är många mindre motiverade att finna sig i det överförmynderi som utövas mot medborgare och företag med pandemin som argument.

Samtidigt har några av rekommendationerna satt sig så hårt att det nog kommer att ta tid innan saker och ting återgår till det normala, även när faran blåst över.

Många som arbetat hemifrån vill fortsätta att göra det i någon omfattning. Andra är tacksamma över att äntligen slippa kindkyssar och handskakningar.

Det går fortfarande trögt för kulturevenemang att locka publik eftersom folk har blivit oroliga, trots vaccinpass.

Och som om inte det vore nog fattas det också en mängd kulturarbetare som tvingats söka sig till andra jobb då de blivit i princip arbetslösa under pandemin.

Konsekvenserna av de nedstängningar av världen som nu pågått i två år har en del fördröjning. Industrin har problem då olika komponenter inte går att få tag i. Vissa livsmedel saknas. Ekonomin fortsätter att drabbas även sedan restriktionerna släppts.

Och mitt i detta har polariseringen etablerat sig. Ilskan från dem som använt munskydd under hela pandemin, mot dem som struntar i det trots att det inte är en rekommendation. Den delvis berättigade ilskan mot vaccinpassen och ilskan mot dem som ifrågasätter vaccinpassen, för att inte tala om den splittring som uppstått ner till familjenivå när det handlar om att låta vaccinera sig eller ej.

Splittring, frustration och aggressioner som trasar sönder relationer för lång tid framöver.

Och då bor vi ändå i Sverige, ett land som hanterat pandemin någorlunda sansat. Utan panikåtgärder, utan några större eller långvariga drastiska nedstängningar jämfört med många andra. Vi har inte fått några påföljder när vi struntat i rekommendationerna. Inga böter, ingenting.

Jag vet inte hur det kommande året kommer att se ut. Men jag hoppas att det blir året då vi lägger pandemin bakom oss och kan stryka ett streck över eventuella konflikter som uppstått på grund av rädsla och oro.

Framförallt måste det bli året när myndigheter och regeringar slutar att agera i panik, som om covid-19 vore en lika dödlig sjukdom som ebola. Året när världen befrias från den våta filt som pandemiåtgärderna varit.

Om världen reagerar som den gjort de senaste två åren för en sjukdom som covid-19 vågar jag knappt tänka på hur den ska reagera om en betydligt dödligare sjukdom drabbar världen i samma omfattning.